27 april 2017

Sockerchock eller intrycksångest

I allmänhet är jag en vetenskapsoptimist. Jag tror inte att folks (eller mitt) tyckande eller googlande är lika mycket värt som forskares slutsatser. Monica Ålgars gör en snygg sammanfattning på varför det inte räcker med vanligt googlande:
 "Tja, vi människor har alla inbyggda sätt att processera information som kallas för kognitiva bias. Till dem hör bland annat en tendens att uppmärksamma information som stöder våra uppfattningar och avvisa information som strider mot dem, att generalisera utifrån enskilda exempel, svårigheter att uppskatta sannolikheter, att se fördelar i vår egen in-grupp och jämfört med andra, en oförmåga att förstå vår egen inkompetens, och så vidare och vidare."
(hela kolumnen finns här)

I går läste jag en annan artikel som snabbt nämnde att sockerchock är en myt. Artikeln handlar om Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, som slår hål på en massa myter folk gärna sprider.

Jag har också varit övertygad om att sockerchock är en myt, ända tills ett av våra barn började få hemskt konstiga humörsvängningar i samband med att hon äter sötsaker. Och just här kommer mina egna kognitiva bias in i bilden. Det är inte lika enkelt att lita på vetenskapen i just det här sockerchocksexemplet, eftersom vetenskapen talar emot mina egna erfarenheter. Och det här trots att jag tror på vetenskapen, och att jag vet att jag inte kan basera fakta på mina egna erfarenheter.

Mitt barn får inte nån sockerchock på så vis att hon skulle bli alldeles speedad. Tvärtom, hon blir jättetrött, ledsen, upprörd, full med våldsamma (negativa) känslor, hon gråter och har typiska ångestsymptom (det är inte länge sedan jag låg bredvid henne i sängen, sent på kvällen, och hon bara darrade och spände sig i hela kroppen för att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. Det här var efter att hon hade varit på kalas). Och så gott som alltid när det händer har det sammanfallit med att hon har ätit ovanligt mycket socker, oftast godis, samma dag. Vi försöker alltså hålla nere sockerkonsumtionen här i familjen, mest för att en av oss börjar må så väldigt dåligt av det söta. Det är ju inget dåligt med det, förstås. Men om sockerchocken är en myt, har vi varit onödigt stränga med sötsakerna av fel anledning?

Eftersom jag ändå vill tro att de vetenskapliga undersökningarna har kommit fram till något som är sant, undrar jag om det kan finnas nån annan faktor som påverkar och framkallar de här reaktionerna i mitt barn. Något färgämne i det hon äter, eller något i mitt barns fysik som gör att just hon reagerar annorlunda på socker än andra barn. Vi har till exempel diabetes i släkten, från båda hållen. Kan det vara någon störning i insulinproduktionen?

För min del kan det inte handla om att jag förväntade mig att hon skulle reagera på ett visst sätt på socker, tvärtom. Innan vi fick barn hade jag sett en dokumentär om ett av många blindtest som gjorts på kombinationen barn + socker. Resultatet på testet var att man upplevde barn som speedade efter ett kalas oavsett om de hade ätit socker eller inte, eftersom det var så mycket fart och fläkt och vilda lekar på festen. Jag blev i och med det övertygad om att begreppet sockerchock var en myt (där drog jag en snabb slutsats utan att ens kolla vad det var för en dokumentär, kanske den sändes under en tid då man ännu litade på allt som visades på teve). Men när barnets psykiska dippar började komma allt oftare, och alltid i samband med godisätande, ändrade jag mig.

Så när jag läste artikeln om att begreppet sockerchock är felaktigt, förstod jag för ett ögonblick varför folk vill driva fram sina personliga erfarenheter som allmänna fakta. Jag slog nämligen genast ifrån mig. Det spelar liksom ingen roll att vetenskapen säger en sak då man själv vet sanningen (det gör man ju inte, men det känns så). Den stora skillnaden ligger väl i hur man hanterar den där känslan. Går man direkt ut och försvarar sina egna erfarenheter som faktum? Börjar man se akademisk forskning som en fiende direkt den inte understöder det man själv har varit med om? Börjar man tro på konspirationsteorier?

Eller kan man hålla sig och tänka att ens vetenskapsavvikande erfarenhet kan bero på någon annan variabel som man inte har räknat med? För mig tog det över ett dygn att tänka tanken, först var jag bara lite irriterad på att vetenskapen talade emot mina egna erfarenheter. Men nu, medan jag har skrivit det här, slår det mig att kanske hon helt enkelt är så högkänslig att den intensiva miljön som oftast uppstår på en fest faktiskt är det som framkallar hennes ångest, och inte sockret? Ja, jag vet inte.

Här kommer en fråga:
Vad tror ni om myten om sockerchock?

26 april 2017

Nu tömmer vi vinden

Andra fynd som dykt upp under städningen:


  • En lakritsstång som Caj fick av vår kompis Pia år 1999. Den var gammal redan då, och planen har alltid varit att hon ska få tillbaka den vid lämpligt tillfälle. Men eftersom den alltid har varit nerpackad i nån låda då vi har träffat henne (vi umgicks en del på Åland) har det inte blivit av.
  • Alla mina gamla och numera också mögliga tryckfärger, som packades ner inför flytten till Åland 2014. Buhuuuu. Tänk om jag aldrig mera får trycka tyg!
  • En massa barnkläder som verkligen inte är i skick att ens ges vidare till loppis. De är håliga och fläckiga, och jag ba: "åå, den här var ju så fin, den här hade Lovis på sig då hon var två år (och målade med fingerfärg och hade en sax i ena handen)." Vad har jag riktigt tänkt då jag har packat undan dem? Man blir så blind för egna kläders förfall. Eller inte man: JAG.
  • Mina gamla tvillingarna-böcker, Lovis började genast läsa dem. Eftersom jag har bara fyra lär det gå rätt fort.
  • Min gamla bok med ordspråk som jag fick av min fammos systers man en gång på nittiotalet. Under några års tid förärade jag alla familjemedlemmars födelsedagskort med välvalda citat (minns att jag t.ex. en gång tänkte skriva "I de blindas rike är den enögde kung" på ett kort till min mommo, utan att tänka desto mer på andemeningen i citatet).
  • Min sovsäck som jag köpte i Frankrike 1999 då jag sov på min vän Joannas golv i smyg i ett par veckor (hennes aupair-familj ville absolut inte att hon hade gäster, trots att hon inte ens bodde i samma hus som dem). Jag undrar om den alls har blivit använd/tvättad sedan dess.
  • En del söndriga lakan som jag har tänkt att jag ska använda till något kreativt nån gång. (Vad? När? Och varför?)
Hela huset är totalt uppochnervänt nu. Jag råddar och fyndar mest. När det är dags att reda upp grejerna är jag däremot för trött och måste vila mig. Ganska dåligt upplägg. Inget koncept man startar en städfirma med, direkt.

25 april 2017

Mitt fina liv

HB: 125
Blodtryck: 103/80 (eller nåt sånt)

Det ser okej ut, alltså. Så det måste vara nåt annat. I morgon ska jag ringa och höra vad en läkare säger om vidare undersökningar.

I dag kände jag mig faktiskt bättre en stund, nästan som vanligt. Jag redde upp gamla papper från mitt liv, sorterade ut sånt som jag verkligen inte behöver (typ anteckningar från mina franskalektioner i Québec 1997, gamla böcker som jag aldrig ens läste då jag fick dem osv.) Men så rann orken ur armarna på mig och jag blev tvungen att ligga och stirra en stund. Tre timmar senare är jag fortfarande förlamande trött. Tur att vi har sköna soffor.

I alla fall: vilket liv jag har haft! Så galet händelserikt och fint! Det är helt otroligt vad många härliga människor jag har lärt känna, alla ställen jag har fått uppleva, och hur fantastiskt roligt jag har tyckt att allt har varit. Det känns snudd på osannolikt att jag har fått ha det så här bra. Visst finns det grejer som har strulat, men det har ju rett upp sig, och på det stora hela är jag så nöjd och glad med mitt liv, och väldigt medveten om att det hade kunnat bli hursomhelst. Ibland tänker jag att jag är världens minst traumatiserade människa.

Jag hittade gamla uppsatser och prov, både på engelska och på svenska, med uppmuntrande tillrop från den som har rättat dem. Jag hittade jättefina brev från vänner som jag fortfarande umgås med. Jag hittade dikter jag har skrivit (jag var väldigt, väldigt dramatisk på den tiden). Jag hittade brev till mig själv som jag skulle läsa i vuxen ålder (tyvärr var det ganska ointressant). Nu är allt viktigt prydligt packat i en plastback, och kan stuvas undan i cirka tio år igen. Om jag kommer levande ur det här rensandet ska jag ta och läsa igenom alla (eller en del av) mina gamla dagböcker också. Jag har över 30 stycken, så det lär ju ta ett tag.

24 april 2017

Stilla veckan

Ända sedan jag kom hem från Åland har jag varit megatrött. I slutet av förra veckan flängde jag ner till Helsingfors igen ett par dagar, och var helt illamående efteråt. I går låg jag på soffan halva dagen och hade jätteont i magen. Något är inte som det ska. Jag är inte orolig (och inte gravid!), men börjar överväga att gå till en läkare och kolla läget. Det kan ju vara nån vitaminbrist, eller lågt hemoglobinvärde. Eller så är det (vilket jag tror mest på själv) bara resultatet av att jag har jobbat rätt intensivt på sista tiden. Jag kollade just i almanackan och räknade att jag har varit på nio resor med övernattningar i år (som har med jobbet att göra). Det är ju faktiskt rätt mycket, och flera av resorna har varat mer än en natt.

Rakels mirakel, som kommer ut i höst (Joannas och min femte bok om Pensionärsmakten) börjar äntligen vara klar, likaså Brevbullen, tvåornas läsebok. Just nu går jag och väntar på kommentarer på Rakel, och kan faktiskt med riktigt gott samvete tagga ner lite. Så jag är hemma och samlar krafter. Ligger på sängen och läser. Rensar i våra uteförråd. Ska gräva upp lite grönsaksland om jag orkar. Så här ska jag hålla på hela den här veckan, har jag tänkt. Det känns som en bra och sund plan, bara jag lyckas hålla mig till den.

17 april 2017

Påskreferatet 2017

Jag älskar påsken. Det är den mest kravlösa av alla högtider, och ganska traditionslös också, vilket kändes extra skönt i år. Jag har gjort följande saker, och bara en av grejerna var planerad på förhand. Det var punkt nummer två.

  1. På långfredagen var jag i kyrkan med min vän Malin. Jag har inte varit i kyrkan på länge, och kanske aldrig förr på långfredagen. Det var stämningsfullt och kändes lite högtidligt. Vi sjöng många psalmer. Det gillar jag.
  2. På lördag fick vi förmiddagsfikabesök av våra kompisar Ida och Johan som bor i Sverige. Med sig hade de hälften av sina barn, nämligen nyfödda Ingrid som var en sällsynt glad och ljuv bebis.
  3. På lördag eftermiddag kom familjen Holmberg på spontanmiddag. Vi råkade bjuda på samma maträtt som sist de var här, som tur var gillar alla den rätten, så vi slukade rubbet. Dessutom kom Edda och deras minsting Lisa plötsligt igång med en jätterolig lek på vinden. De gapskrattade och vägrade skiljas åt på slutet. Sånt är alltid roligt.
  4. Jag gick på en promenad i skogen i Fäboda med min vän Christin. Vädret var underbart och det var så skönt att gå och prata.
  5. Jag läste några böcker.
  6. Jag åt. Ganska vanlig mat, inget vidlyftigt, t.ex. inte pasha eller kokta ägg eller en enda karamell, men en del kakor, risgrynsgröt, popcorn och annat jag gillar. Och pizza. Caj och jag är oense om huruvida pizza är lätt eller svårt att göra. Han tycker det går jättesnabbt och smärtfritt, jag tycker det är ganska krångligt och invecklat. Vet inte varför vi har så olika syn på det här, han kan enkelt göra pizza åt jättemånga utan att lida, jag tycker det är alltför många moment.
  7. Jag har reparerat ett trasigt bord. I dag sågade jag till en tvärbalk, täljde (!!!) den och skruvade fast den. Jag har också målat skivan. Jag tänkte måla det andra varvet ännu ikväll, men tror jag skjuter upp det, som så mycket annat i mitt liv.
  8. Jag lagade en hel del mat. Det ska ju göras.
  9. Jag bakade. En tårta i fredags för att jag hade lust. I går ville barnen baka tillsammans med sin kompis Josefin. De gjorde både kokosbollar och kladdkaka och jag assisterade, och fick tre stora nervsammanbrott (är så otroligt dålig på att göra som jag vet att jag borde göra när barn lär sig saker. Jag skulle hellre vilja att de kan allt direkt, av sig själva.)
  10. Jag bråkade med barnen (beror på en kombo av att jag är trött och att de är inne i en period då de inte tycker mina idéer är något att hänga i julgranen) (fast det är de visst!)
  11. Vi tittade på film.
  12. Jag har vilat (senast i kväll råkade jag somna när jag låg på sängen. Jag tror jag har nån allvarlig vitaminbrist, är extremt vårtrött i år) (Obs! Jag är inte gravid! Det är väl det alla tror när man är trött eller mår illa, eller går upp i vikt, eller när man helt enkelt är en kvinna i fertil ålder)
  13. Jag satt en lång stund i en korgstol i solen i dag och stirrade ömsom på folk som joggade förbi vårt hus, ömsom på Caj som travade ved.
  14. Klockan fyra vallade jag en höna. Kaliselott hade rymt, men hon är en fredlig typ, så det gick bra att få in henne i hönshuset igen. Vår hönsflock är annars så harmonisk just nu. Tomten är rätt hispig, men vi har en förnuftig tupp (Edda har döpt den till Kalle) och våra tre nya hönor, som egentligen är lånehöns från Singsby (de heter Gunilla Persson, Orangea osten och Ljusglad så länge de bor hos oss), är jättegulliga och snälla. Gillar att bli klappade och springer inte iväg när man vill hålla dem i famnen.
I morgon börjar vardagen igen. Men jag känner mig lite mer redo än jag gjorde förra veckan. Jag ska återgå till höstbokens slut, det där som jag har beklagat mig över till höger och vänster. Förra veckan gick det inte alls, den här veckan förväntar jag mig stora framsteg! Min samarbetspartner ska börja rita snart och då måste texten vara klar. Bäst att jag kommer på något riktigt rafflande.

5 april 2017

Tio saker jag var rädd för när jag var barn


  1. Traktorer. De var stora och känslolösa, jag var så mycket mindre, och rädd. Traktorer var en verklig fobi i flera år.
  2. Kidnappare. Det gick rykten i Nykarleby om en orange Volvo som lurade barn att stiga in (man pratade sällan om chauffören, bara om Volvon, därför kändes det som om det var själva bilen som var farlig). När okända bilar passerade brukade jag för säkerhets skull stelna mitt i ett steg, och låtsades vara en staty. Det fungerade väldigt bra.
  3. Jordens omloppsbana. Jag hade förstått att det var väldigt svårt att komma ur omloppsbanan om man en gång fastnade där och var livrädd för att snurra runt jorden i evighet.
  4. Att bli levande begraven. Tänk om jag skulle svimma, och alla såg fel och trodde jag var död? Jag försökte hitta på olika lösningar, minns någon vag tanke om att ha sugrör med sig, men kom inte på något som gjorde mig trygg.
  5. Att mamma och pappa skulle dö. Så klart. De var borta väldigt sällan, men om de nån gång var borta nån kväll och vi var hemma minns jag att jag blev så lättad när de kom tillbaka att jag började gråta.
  6. Tjuvar. Allra värst var tanken på att de kunde klättra in i huset utifrån. Men jag hade en plan: om det kom en tjuv skulle jag lägga mig under sängen och hänga fast i sängbotten med händerna och fötterna. Då skulle de inte ens märka mig fast de svepte med en sopborste längs golvet under sängen.
  7. Att vårt hus skulle börja brinna. En gång när jag var liten hade jag haft en mardröm, att huset brann, men att pappa gick omkring på taket med sitt grönrutiga köksförkläde på sig och grillade. Krocken mellan den dånande elden och att pappa inte verkade tycka att det var något annat än en liten brasa som man dessutom kunde gå på, var hemskt obehaglig.
  8. Hundar. De kom springande mot en och trodde det var kul när de jagade en. Usch. Den rädslan har till största delen gått över, men jag tror inte jag någon gång kommer att vara en stor hundvän på grund av det här.
  9. Oberäkneliga eller fulla människor. I synnerhet vuxna som inte betedde sig som vuxna människor brukade. Roliga tanter kunde jag ta, dem beundrade jag, men sådana som gjorde sig lustiga på andras bekostnad och fick folk att känna sig dumma, eller som gick över andra gränser jag inte ens visste att jag hade, gjorde mig rädd.
  10. Att titta in i en spegel då det var mörkt i rummet. I ettan eller tvåan hörde jag att ett annat ansikte än ens eget kunde dyka upp i spegeln om man sade "svarta damen" tre gånger efter varandra när lampan var släckt. Jag vågade tydligen inte riktigt lita på att jag inte skulle råka säga det eftersom jag alltid måste titta bort och skynda mig förbi speglar. 

29 mars 2017

Jag hade glömt hur skönt det var!

Om jag inte rör på mig kommer min rygg- och nackhälsa snart att vara ett minne blott. Det här datorsittandet är otroligt slitande, och de senaste åren har jag fått stora problem så fort jag har slarvat med yogan. Jag har ansträngt mig och försökt yoga varje dag (jag har inte lyckats, men varannan, ungefär) på sista tiden. Så fort jag slutar med det, men fortsätter sitta vid datorn och jobba, går allt i lås, jag får fruktansvärt ont, får synrubbningar, svindel och huvudvärk, samt hör min egen puls i öronen för att jag är så spänd. Det är inte skönt. Konditions- och muskelträningen har det däremot varit riktigt uselt med, jag har inte orkat, haft lust eller velat prioritera det framom att vara med familjen, läsa böcker eller se på film.

För ett par veckor sedan hade vi läromedelsmöte här i Jakobstad, Titti och jag. Dessutom var Schildts & Söderströms läromedelsmarknadsföringschef (puh, vilket ord!) Carina här, och eftersom jag vet att hon gillar att träna tipsade jag henne om Studio Z, världens bästa träningsställe, som finns här i Jakobstad. "Kommer du med mig?" frågade Carina, och jag, som inte har tränat på jättelänge utan mest yogat för mig själv, tog chansen, fast jag var helt beredd på att inte orka alls. Jag frågade Titti om hon också ville hänga med, och det ville hon! Vi lånade ihop skor och kläder åt dem båda och gick på Zumba.

Jag orkade! Det var så roligt! Känslan i kroppen var fantastisk efteråt, och plötsligt har jag kommit igång med träningen igen. Första veckan var jag på tre olika pass, andra veckan på två. Den här veckan har jag bara varit på ett (Soma move), i går, och jag vet inte om jag lyckas få in flera eftersom jag både ska till Helsingfors i morgon och till Mariehamn på söndag. Men så länge jag kommer ihåg att inte sluta yoga för mig själv de (flesta) dagar då jag inte går till studion gör det kanske inte så mycket att takten blir ojämn.

Det känns hursomhelst så otroligt kul att återupptäcka att jag njuter av att röra på mig. Jag är nämligen en riktigt bekväm latmask utan tävlingsinstinkter, så det här med att träna för att bli bättre och starkare ligger verkligen inte för mig. Om jag är med i någon form av sporttävling (haha, det händer inte ofta) har jag noll tävlingsinstinkt, jag ger upp så fort det är läge. De få gånger Caj och jag har sprungit ikapp på gräsmattan har konsekvent slutat med att jag håller på att skratta ihjäl mig, för han springer så himla hårt. Här har han skrivit om dagen när han fick rekord på 100 m löpning (han tävlade inte mot mig!).