29 maj 2017

En liten önskan

Nästan varje dag undrar jag varför vi bor här i Finland. Här är kallt, rått och trots att sommaren står för dörren har jag ytterbyxor, mössa och vantar då jag cyklar till jobbet på morgnarna. Och varje gång har jag lika lätt för att minnas svaret: vi bor här för att vi har släktingar och vänner i närheten, vi bor här för att Finlands sociala trygghet (än så länge) överträffar det mesta, för att sjukvården fungerar, för att jag har möjlighet att jobba som författare här, för att vi har ett hus vi trivs i osv.

Men det tar så länge innan det blir varmt. Jag har halsduk och yllesockor på mig alla månader utom juli (och till och med då, ibland). Jag önskar mig bara lite värme. Så där 17-25 grader skulle sitta fint.

25 maj 2017

Inflykter och utflykter*

Det är länge sedan jag har haft så här mycket tid för mig själv. Det är skönt. Ibland känns det lite ensamt. Till all lycka har jag flera vänner på Gotland.

Varannan dag har jag träffat Sandra, som jag sjöng med i Florakören så gott som hela tiden jag bodde i Åbo. Vi åt middag i tisdags, och i dag åkte vi runt på Gotlands variant av konstrundan tillsammans med Sandras väldigt gemytliga svärmor. Så snällt att visa mig runt! Varannan dag har jag haft nöjet att träffa ett par av mina mest långvariga bloggvänner, Pia och Dennis Kammeborn. I måndags var jag som sagt på stickcafé med dem i Botaniska trädgården, i går kväll var jag hembjuden till dem på middag (vi kastade oss in i samtalen med en sån frenesi att jag bara fick ett suddigt foto av det hela), och i morgon ska vi på lunch. Tänk vilken lycka att känna bra människor på andra ställen än hemma också.


Hemma hos Pia och Dennis i går. Världsbäst! Och se på soffan!

Sandra inledde med att ta mig till Högklint för att se på den ståtliga utsikten. Maffigt!

Se bara hur liten jag är, jämfört med det väldiga.


Sandra struck a pose för mig med havet i bakgrunden

Jag travade ner för en lång trappa och hittade den här grottan
Sen plockade vi upp Gertrud och åkte runt och tittade på konst. Och åt!

Vi inmundigade läcker lunch på Krusmyntagården. Måste grilla grönsaker oftare, SÅ gott!

Här var en av ateljéerna vi besökte. Fantastiska fönster.

Den här bilden är mest till för mina barn som hört legenden om Marteboljuset.

Efter att ha besökt cirka fem, sex ateljéer avslutade vi genom att besöka Gotlands äldsta café, där vi åt maffiga bakelser. Det här var min. Slurp.

Mitt skrivande blev det inte mycket bevänt med i dag, jag var så trött när jag kom hem från konstrundan att jag bara tyckte allt jag har skrivit hittills var dåligt. Istället för att producera mer text satt jag och petade i det som redan skrivits och började skriva listor på något slags struktur. Nu måste jag börja välja. Vilka spår ska utvecklas, vilka element behöver förstärkas, vad vill karaktärerna, vilka krokar ska slopas och så vidare. Och vad är målet med berättelsen? Har ingen aning. Kanske jag drömmer fram svaret i natt? Eller så börjar jag skriva på något helt annat i morgon. 

* rubriken på inlägget anspelar på Pias och Dennis bok Picknick, utflykter och inflykter, som jag äntligen fick i min hand. Den är så fin, full av sköna fotografier, idéer, teckningar och recept.

22 maj 2017

Jag är kär!

Alltså Visby! Vilken underbar stad, jag är alldeles pirrig i kroppen när jag traskar omkring här. Med tanke på hur väldigt lite jag har hunnit traska är graden av förtjusning anmärkningsvärd.

Efter en natt på Jonas och Saijas golv i Vasa fick jag skjuts av Saija, Tova, Lone och Ava till flygplatsen i morse, och halv fyra landade jag här på Östersjöns författar- och översättarcenter (eller okej, på flygplatsen, och sen tog jag mig hit). Jag fick en rundtur, fick välja ett rum åt mig (jag valde ett stort, med havsutsikt), tvättade av mig det värsta resdammet och sen gick jag raka vägen till botaniska trädgården där jag hade fått ett starkt tips om att Pia och Dennis skulle sitta och sticka med sitt stickcafégäng.


Så här såg det ut då jag gick ut från centret mot Botaniska trädgården


Direkt jag steg in i Botaniska trädgården fick jag syn på dem! Jag blev så glad!
Vilken superb början på den här Gotlandsvistelsen! Jag inledde alltså inte med att skriva, utan med att  träffa trevliga människor som satt och stickade. Vi pratade, åt sockerkaka och kolasnittar och umgicks. Älskar att bloggandet har gett mig vänner jag inte hade lärt känna annars. Älskar att författarlivet gör att jag får träffa dem på riktigt!

Rita, Pia och Dennis. Pia är en fantastisk stickare! (Rita och Dennis också, men jag är tyvärr inte lika bekant med deras alster som med Pias.)

Den där tomma platsen längst till höger var min!

Det var så fint att få vara med!

Allt är så grönt här! Och frodigt! (För att smälta in äter jag choklad just nu.)
Se nu bara en sån söt liten gata!

Till och med ruinerna är läckra!
Efteråt gick jag hemåt, fortsatte att mysa med alla underbara vyer, handlade mat, och... ja, tja. Här sitter jag nu. Funderar på att yoga bort de värsta knutarna i nacken och kanske ta en promenad. Titta på lite Chicas del cable på Netflix och läsa litegrann. Sova en lång natt.
 
Kan ni fatta: detta är utsikten från mitt fönster! Hav och stad. Och gräs!

Och DETTA har jag rakt utanför mitt fönster! En kyrka! Och en solnedgång!
Här ska jag sova i natt.

Och här ska jag jobba. Bland annat här.
I morgon ska jag skriva.

17 maj 2017

Gotland!

På måndag åker jag till Gotland för att skriva i en vecka. Det känns så otroligt fint att jag får möjligheten att åka, jag har fått ett resestipendium för att täcka flygresorna, och så fick jag plats på Östersjöns författar- och översättarcentrum. Jee. Det ska bli så fint!

Jag har texter och deadlines som pockar på, men jag har faktiskt tänkt ägna den här veckan enbart åt en helt ny, hemlig text; en som jag har lagt åt sidan medan jag har jobbat med Rakels mirakel och Brevbullen. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker på den. För den här texten liknar inte något jag tidigare har skrivit, och jag tror att stämningen i Visby kommer vara den perfekta inspirationen för mig!

Är det något jag inte får missa på Gotland? Min plan är i och för sig att inte yra runt alltför mycket, men jag tar gärna emot goda råd på ställen och saker att uppleva.

16 maj 2017

Jäviga Lisen

Jag vaknade 05.45 i morse eftersom jag hade en obehaglig dröm om att jag blev stalkad (det enda jag vet om stalkern är att han var en man, men inte vad han hette, eller varför han ville vara med mig, eller hur han såg ut, eftersom det var en textmeddelandekedja jag drömde fram. Så otroligt symtomatiskt för dagens liv).

Textmeddelandekedjan såg ut så här (fast det var snyggare grafik i drömmen)

Han: Vi måste träffas. Snälla!
Jag (med en känsla av att det lättaste är att ge med sig): Okej.
Han: I så fall gäller följande villkor (en numrerad lista på en massa konstiga regler som jag måste följa).
Jag: Absolut inte, i så fall får det vara, jag gav dig en chans, men nu får du inte flera.
Han: (skickar bara ett foto av sitt förvridna ansikte, han gråter och ser grotesk ut och baserat på den här minnesbilden har jag ingen aning om hur han såg ut, men nu när jag tänker efter tror jag att han hade lånat vissa ansiktsdrag av Salvador Sobral, som sjöng det vinnande bidraget i ESC 2017.)
Jag: Äh, du kommer klara dig.
Han: Tror du verkligen det? Lisen.

Det sista hade alltså någon annan (Lisen, alltså) skrivit i hans ställe eftersom han själv var för förkrossad av att jag drog mig ur vår träff. Haha. Sedan vaknade jag och somnade inte om. Lite synd, nästan. Jag ville veta mer om varför Lisen var på hans sida.

Städning

Varje dag påminner Facebook mig om gamla minnen. När stora barnen var små verkar jag enbart och endast ha tänkt på städning. Jag gör det i och för sig fortfarande, men håller oftast tyst om saken på Facebook. Skulle jag inte kunna sysselsätta mig med trevligare tankar, undrar jag. Antagligen. Men behovet att ordna saker och ting (åtminstone i teorin) är tydligen större än jag har anat. Obehagligt att all den här tankeverksamheten inte leder till mer omvälvande resultat. (Videon är från 27.4, och först dagen innan morsdag var alla saker från vindstömningen på rätt plats. Kaoset har varit fruktansvärt påfrestande, särskilt för mig som är så trött och lättirriterad då det gäller rådd. Men JA, nu är vi färdiga med inomhuskaoset för denna gång. Nu har vi bara växthuset, husvagnen och ett skjul till kvar att rensa i, så är saker för en gångs skull faktiskt lite under kontroll.)

14 maj 2017

Ett år till nästa gång

Egentligen är det ju alltför sent att skriva om Eurovisionen nu, när spektaklet är förbi, men jag måste ändå. För aldrig har jag varit så engagerad som i år. Jag gör naturligtvis inga anspråk på att vara expert, det är jag verkligen inte. Men Caj och jag tittade på båda semifinalerna (unheard of) och när finalen kom hade jag dessutom lyssnat flera gånger på vissa utvalda bidrag. Vår sedvanliga eurovisionskväll tillsammans med syskon, svärsyskon, kusiner, barnens kusiner och småkusiner i nån sammansättning blev dessvärre avbokad. Lovis och Idun har varit sjuka från och till längs med veckan och deras yngsta kusin är bara en månad, så vi höll oss hemma i vårt eget vardagsrum, bara vi fyra (Edda sov).

Jag har inte tänkt skriva så mycket om låtarna (utom att rätt låt vann, jag älskade Portugals känslosamma, innerligt framförda bidrag, och sångarens totalt avskalade scenshow. Om man tänker på de mest minnesvärda vinnarna under de senaste åren – Loreen, Måns, Conchita osv – så verkar det  sällan vara en stor, galen show med vild pyroteknik som gör en till en vinnare).

Det jag däremot har tänkt skriva är att jag aldrig känner mig så europeisk som då jag tittar på ESC. Två hundra miljoner personer sitter och tittar på samma tävling, skrattar, förfasas, har åsikter, träffar aldrig varandra, men förenas ändå under en kväll, med blicken på samma scen. Jag tycker dessutom så mycket om att den här tävlingen inte är en kopia av något som kommer från Amerika, till exempel, utan en helt egen europeisk grej som vi fortsätter med oavsett vad omvärlden tycker. Fattar man det så fattar man det, fattar man det inte är det ingen som bryr sig riktigt, utan vi fortsätter bara. Innehållet förändras lite från år till år, innehållet, kvaliteten och scenvanan varierar, men att ESC återkommer år efter år är lika säkert som att det blir takatalvi i Finland minst en gång varje vår.

Det enda jag saknar riktigt mycket är den levande orkestern. Det var tider det, då de flesta bidragen kompades av en rejäl orkester med stråkar, blåsinstrument och whatnot (det där uttrycket passar inte alls i min blogg, sorry!). Italiens Francesco Gabbani flankerades till exempel av en hel orkester som ropade ALÉ då han framförde sitt vinnarbidrag i den italienska finalen, men när han uppträdde igår var det bara fyra futtiga körsångare som ropade alé, och det gjorde det hela lite mindre mäktigt, tycker jag.