15 februari 2017

Punkt

Jag vet inte, men jag tror att jag just satte punkt för ett manus. Det är alltid lika överraskande, för in i det sista känns det som om arbetet är oändligt. Och så plötsligt. Punkt. Jaha. Yes? Ok.

Det är förstås inte som att jag inbillar mig att arbetet är slut, inte på något sätt. Men om det här manuset går igenom, går också arbetet med det in i en ny fas. Jag hoppas verkligen att det blir så, för den här berättelsen har varit oerhört svår att klura ut. Jag har nog aldrig grubblat lika intensivt på handlingen i en bok som jag har grubblat på den här. Och jag har skrivit om jättemånga gånger, trots att den inte är superlång. Kanske jag bara är trött, kanske bokidén i sig är luddig och har krävt mycket tankearbete, eller kanske jag helt enkelt har gjort det svårare än det egentligen är. Jag vet inte. Men hjärnan har verkligen fått sig en workout de senaste månaderna.

Nu ska jag gå på wc (det är ett projekt eftersom toaletten ligger i en spooky källare, fem våningar ner från arbetsrummet), yoga, gå igenom mina företagsverifikat eftersom jag ska deklarare i morgon, och sen är jag nog klar för i dag.

12 februari 2017

Saker jag tycker om


  • Att elda i kakelugnen. Jag är fortfarande så enormt glad över att vi har byggt upp nya där de gamla har stått här i huset.
  • Att jag för en kort, kort sekund i dag kunde föreställa mig hur härligt det blir med vår på gården. Huset ska målas klart! Vi kan äta på terrassen! Hönsen får kackla utomhus! (Just nu bor de inte ens hos oss eftersom Caj renoverar hönshuset, men renoveringen har tagit ett rejält skutt framåt de senaste dagarna, hoppas de snart kan flytta hem!)
  • Att jag inte har varit så mycket på internet de senaste dagarna. Istället har jag ägnat mig åt kulturevenemang (Barnbokssymposium! Poesikväll där Ellen och Martina var strålande! Teater i Vasa med Joanna i går!) och ikväll har jag klippt ut en klänning jag ska provsy i ett tyg jag har köpt på loppis en gång (jag försöker göra det ordentligt nu så jag inte använder upp mitt sista svarta linnetyg på en modell som inte passar mig).
  • Att Eddas gissning på frågan "Vad heter bron mellan Sverige och Danmark?" var "Amanda". (Lovis och Idun ordnade frukostfrågesport idag.)
  • Att mamma och pappa bor så nära oss att de kan komma hit på middag med kort varsel. Det gjorde de ikväll.
  • Att jag var så snabb på att baka muffins idag, det tog seriöst högst sju minuter att sno ihop en smet. (Tror jag.) Det var vanliga chokladmuffins, men jag tryckte ner en ruta mintchoklad i varje muffins, det blev supergott!
  • Att Caj sitter i soffan och visslar Bjällerklang och föreslår att vi ska skaffa en riktigt snygg tupp som ska heta BRABRAHAM! Han är så rolig och bra att vara gift med.
  • Att klockan bara är nio minuter över tio och att jag alldeles snart ska gå och lägga mig i sängen. Jag älskar den där stunden på kvällen när jag kryper ner under täcket och vet att jag ska få sova. Jag har sovit mycket bättre på sista tiden, man vet ju aldrig hur länge det håller i sig, men jag njuter medan det varar.

11 februari 2017

Middagskonversation med en treåring

Idun: Hästar kan inte spy.
Edda (ropar, irriterat): JAG VEEEET!
Jag: Var har du lärt dig det, Edda?
Edda (rycker på axlarna): Stallhagen.
Jag: Det finns inga hästar på Stallhagen, där gör man öl.
Edda: JAG VET!

(paus)

Edda: Det är många som har dött.
Jag: Av vadå?
Edda: Av verkligheten.

8 februari 2017

Världens första Runeberg juniorpristagare

Joanna och jag gick som på nålar hela förra tisdagen medan vi väntade på att få veta hur det hade gått i Runeberg junior. Det var så pirrigt! Och så ringde telefonen, och vår redaktör Jonnas namn dök upp på displayen.

Vi vann! Hurra, hurra, hurra!

Saara Cantell, den enväldiga domaren i slutskedet, hade gått helt på barnjurygruppernas val och utsåg både Paten Kalastuskirja och Den fantastiske Alfredo till vinnare, och vi blev så glada, så glada!

I måndags blev det officiellt, och vi fick delta i prisutdelningen i Borgå stadsbibliotek. Det bästa med den festen var:


  1. Barnen! Så klokt och bra av arrangörerna att inte ordna det här ovanför huvudet på målgruppen. 120 barn, både finsk- och svenskspråkiga, var på plats.
  2. Fanfaren! Festen inleddes med en fanfar, som spelades både av vuxna och barn, men mest av barn. Jag älskar fanfarer. Jag hoppas på flera under mitt liv!
  3. Att Joanna och jag (och Timo och Pasi, så klart) fick varsin liten byst, föreställande Runeberg. En byst! Jag vill ha flera! Mitt nya mål i livet är härmed att själv figurera som byst i något sammanhang. Jag ska fundera ut ett lämpligt hjältedåd eller (mer sannolikt) beställa en gipsform nånstans ifrån, föreställande mig själv. Det borde väl vara lätt så här i 3D-tider. (Nu slår det mig: jag har faktiskt sett en film om ett ställe där man får göra en staty av sig själv, det måste ju vara möjligt att omvandla det här till en byst. Hmm.)

Eftersom jag har skrivit om det här på alla andra sociala medier känns det förstås redan som lite old news, men nog måste jag ju nämna vinsten här på bloggen också, tycker jag. Det är trots allt en av de viktigaste och finaste vinsterna i mitt liv. (En gång vann jag en frisyrtävling i gymnasiet, det var också en fin vinst. Jag hade bakat in en vattenflaska i mitt hår, det blev ståtligt och mäktigt.)

Så där annars rullar livet på som vanligt. Jag har varit på skolbesök till Socklot skola idag. Jag skrev den mest avgörande scenen i manuset i går och Caj skrattade många gånger när jag läste kapitlet högt för honom, så jag tror jag är något på spåren. Nu på eftermiddagen har jag skött en del kontorsärenden som har hamnat på efterkälken. Och i morgon ska jag skriva mera.

Ja ja. Men festyran var hemskt rolig medan den varade!

31 januari 2017

Barnböcker är till för alla

När jag var på Educamässa förra helgen blev jag förresten intervjuad av Jenna för tidningen Östnyland. Eftersom jag föreställer mig att alla som läser min blogg är oerhört intresserade av min författarkarriär lägger jag in en länk här. Visst är ni glada nu, i mitt lilla kungarike (haha, jag skrev kungadike först, vilket ju är mycket mer passande för detta ytterst lilla och ickerojala hörn av internet)?

3458

Jag har sånt skrivflyt just nu.

Sedan en tid tillbaka skriver jag på en ny bok. En grundversion blev nästan klar förra veckan, men i sedvanlig ordning saknade jag en riktig skurk (så här var det då jag skrev Alberta Ensten också). Jag har ett bra känslomässigt dilemma och fina uppfinningar, men ingen riktigt bra och läskig skurk. Efter att ha grubblat och grubblat på en ny sorts bedragare i flera dagar (jag tog till old school-metoder som tankekartor, diagram och förstås det jag alltid har nytta av: google) kom jag plötsligt på en idé. Och ju mer jag tänkte på den, desto bättre verkade den.

Jag tänkte. Och tänkte. Och chattade med mitt ärkebollplank Ida-Lina länge och väl om saken. Vi kom på en massa roliga idéer som skulle få min skurk att fungera ännu bättre. Det är så bra att jag har påhittiga vänner att prata med som förstår precis hur jag tänker. I går började jag skriva om.

Som vanligt när jag skriver in en ny karaktär faller allt ihop, litegrann. En massa detaljer måste ändras, långa stycken får bytas ut eller helt enkelt slopas, jag har raderat massor, massor i går och framförallt i dag. Men när jag har en ny idé på gång gör det inte så mycket. För jag har också skrivit massor med nytt. Jag är inte säker på att jag har räknat rätt, men jag tror att jag skrev 3458 ord före klockan 15 i dag. Det händer ytterst sällan. (En riktigt bra dag brukar i vanliga fall innebära mellan 1500 och 2000 ord.) Så det går framåt, snabbt. Nu hoppas jag bara att jag ska bli klar snart så jag får börja putsa, fila och pynta texten. Och sen hoppas jag förstås att boken blir antagen och kommer ut snabbt som bara vad! Jag tycker om alla delar av författarskapet, men att ha skrivflyt är ändå det allra, allra bästa.

26 januari 2017

Tryckfel

För det mesta har jag så mycket att göra att jag inte hinner sakna mitt gamla arbetsrum (Edda bor i det numera), men just drabbades jag av tryckabstinens. Det skulle vara så roligt att kunna breda ut ett tyg på mitt gamla tryckbord, trycka det i nån snygg färg och i något snyggt mönster, klippa till det, sy något fint ...

Obs! Jag klagar inte, jag längtar bara. Någon gång i livet kommer jag säkert att få trycka tyg igen. Men det är ungefär tre år sedan sist, och antagligen jättelänge tills jag har möjlighet igen.