1 oktober 2013

Utseende, komplimanger och åldrande

För ett tag sedan frågade Lina hur jag förhåller mig till min kropp efter att jag har burit och fött barn. I förrgår bloggade Amanda om att få komplimanger och idag stötte jag på ett välskrivet inlägg om hur svårt det är att låta bli att bry sig om hur man ser ut.

Jag har många gånger slagits av kontrasten mellan hur trevligt det är att ge och få utseenderelaterade komplimanger och hur politiskt inkorrekt det verkar vara att ta åt sig av dem. För precis som Amanda tycker jag det är roligt och fint att få höra att nån tycker jag är snygg. Jag blir jätteglad när nån säger det. Det jag har funderat på är varför det känns bra på ett annat sätt att höra att jag ser fin ut än att höra att jag har gjort något bra eller att jag är en bra typ. Det är så underligt, för om nån frågade skulle jag påstå mig anse att utseende spelar ganska liten roll.

Om nån säger att jag är smart blir jag givetvis glad, men den bekräftelsen påverkar inte på samma sätt. Jag vet nämligen var jag står så där i hjärnkapacitet. Jag är fiffig och smart och har lätt för att fatta saker men är ganska lat när det gäller att lära mig fakta. Min smarthet är alldeles tillräcklig för det jag håller på med. Det är ju kul om nån tycker att jag är skarptänkt, men jag gillar min hjärna oavsett om andra bekräftar det eller inte. Jag behöver inte kämpa för att upprätthålla en bild av mig själv som tillräckligt intelligent. Jag lever nämligen inte i en värld som hela tiden försöker få mig att känna mig dummare än jag är.

Men jag lever i en värld som hela tiden försöker övertyga mig om att jag inte är tillräckligt snygg. (Tillräckligt snygg för vadå, kan man ju undra). Överallt finns bilder av kvinnor vältränade armar, välsittande kläder, platt mage, snygga bröst och en figur som vi ständigt får lära oss att är den ideala. En figur som inte liknar min. Trots att jag har en god självkänsla naggas synen på mig själv som tillräckligt snygg i kanten varje gång jag inte stämmer överens med den där bilden av skönhet. Varje gång jag får höra av nån att jag ser bra ut känner jag mig däremot lite bättre. Det är en ständig dragkamp på ett område som jag inte alls vill tycka att är viktigt, men som tydligen ändå är det.

Lina sammanfattar det bra: Med några påminnelser per dag om att man är lite ful behöver man rätt ordentligt med styrka för att orka stå emot propagandamaskinen, för att orka tänka ännu en gång att ”Det ska du skita i Aftonbladet” eller ”Det är jag inte alls, L’Oreal”. Man är inte svag om man efter trettio år fortfarande drar in magen då och då. Man är hjärntvättad.

Ja, jag tror jag är lite hjärntvättad, jag tror det är nästan omöjligt att inte vara det. Känslorna säger att jag alltid är lite för ful. Men förnuftsmässigt vet jag att jag är alldeles tillräckligt fin. Vem är inte det, egentligen? Man har det utseende man har tilldelats, ändå försöker världen intala oss att vi kan göra MASSOR åt hur vi ser ut. Bara vi anstränger oss lite. Köper rätt produkter. Har rätt attityd.

Utseendet är en liten och oviktig del av den man är. Ju äldre man blir, desto längre bort från utseendeidealet glider man, obönhörligt. Och snart inser man (borde i alla fall inse) att ens mänsklighet inte vittrar sönder trots att man allt mindre liknar de där typerna som är stöpta i den ideala formen.

Men det tar så himla länge att nå den vissheten när man hela tiden på subtila sätt informeras om att man inte ser tillräckligt bra ut. Och att det faktiskt är ens eget ansvar, ja nästan en plikt, att åtminstone försöka se perfekt ut.

9 kommentarer:

  1. Tack för en väldigt fin text! jag tror också att det handlar om att duga. Jag har blivit mycket nöjdare med mitt utseende med åren. jag tror att det beror på att min man bekräftar mig och låt mig få höra ofta att jag duger just sådan som jag är. Det har alltid käntts extraviktigt att höra det då jag inte har känt mig så himlasnygg beroende på graviditetskilon. Det känns bra att säga till min dotter: Isä tykkää äidin makkaroistakin :). Jag tycker att du är väldigt vacker. Du är naturskön så att du ser alltid bra ut oberoende av livssituation.

    SvaraRadera
  2. äntligen ett ärligt och rakt inlägg om detta med utseende. Såhär går man mot förändring, tror jag.
    Jag blir också mer glad om nån stöder mitt inre och bekräftar den jag är, och jag blir mest pinsamt berörd om nån säger att jag är vacker. Det pinsamma sitter på nåt sätt i att jag får dåligt samvete för att jag inte motsvarar förväntningarna. Att jag inte vårdar mitt yttre som en dyrbar skatt liksom. Att jag skiter i hur jag går klädd och ser ut.
    Helt sick. MEN om människor jag älskar säger att jag är vacker. Då blir jag vacker. Då är jag vacker just på det sätt jag vill vara vacker på.

    SvaraRadera
  3. Oj, det där äe ju alltid spännande speciellt då man är gravid. Man vet ju inte hur kroppen ser ut efter just denna graviditet. Ibland kan jag fundera över om det är nu allting faller. Jag blir fet, ful och ständigt missnöjd med min kropp. Det har ju inte hänt hittills efter en graviditet men man vet aldrig efter den magiska trean. På riktigt tror jag inte att det händer något revolutionerande denna gång heller. Det är väl snarare så att åldern tar en och sjuttonårsmidjan kommer varken tillbaka nu eller senare då må man ha varit gravid eller ej.

    SvaraRadera
  4. Intressant! Tänkte kommentera, men det blev ett eget inlägg. :)

    SvaraRadera
  5. Vad bra skrivet. Jag är absolut hjärntvättad. Min mamma sa en gång något i stil med att "hon som bygger upp sin identitet runt ungdomens skönhetsideal aldrig kan bli något annat än besviken (och bitter) med åren". Så är det ju, men ändå lättare sagt än gjort, för mig åtminstone, att inte bry mig om de påklistrade skönhetsideal som råder.

    SvaraRadera
  6. Rakt och öppet skrivet. Like.

    Jag fungerar ungefär likadant som du. Jag vet att jag är smart och duktig på vissa område, jag vet att jag är snäll etc. Men en tydlig komplimang som stärker bilden av min egen manlighet - eller i ditt fall kvinnlighet - är något som slår på stora gong-gongen på ett helt annat sätt. Och något som sker magert sällan. Jag upplever själv att jag är en rätt så snygg 35-åring, men är inte alls övertygad om att andra - kvinnor - ser mig så. Egentligen tror jag att vi har en kultur där vi drar oss för att ge varandra direkta snygghetskomplimanger, eftersom vi (jag) är så skräckslagna för att upplevas som politiskt inkorrekt sexistiska/ytliga. Så istället översätter vi våra budskap:

    Om jag talar med en kvinna som är så vacker att det sjunger i mig, säger jag:
    - Oj, så tjusig scarf du har!
    Och ser man en tjej som har riktigt jäkla läcker peppu, så kan man drista sig till att fråga:
    - Har du ny farkkuna? Jå nee, bussi i alla fall.

    Vad händer? Man översätter en rent fysisk snygghetskomplimang till någonting intellektuellt: Du har valt snygga kläder, så därmed har du bra estetiskt omdöme.

    Med andra ord gäller det att håksa på att översätta tillbaka när man får sig tillkastat ett litet korn.

    Vad gäller dig Malin så har jag alltid sett dig som snygg.

    /Mathias

    SvaraRadera
  7. Roligt att du tyckte om min text! Jag tyckte om din också :), håller (förstås) med om precis allt. Det intressanta är det där du skriver om att man inte tar åt sig lika mycket av att folk ger en komplimanger på andra områden. Jag tror att det beror på, som du ungefär skriver, att om nån säger att jag är smart så tänker jag "Ja." (för det tycker jag att jag är), men om nån säger att jag är snygg tänker jag "Ja? Kanske? Säg bara tack! Men det där då? Och det där då? Har du sett mina lår? Säg bara tack!"

    Jävla skönhetsindustri. Det gör mig så förbannad. Dethar ju gått helt utmärkt för mig att leva med det här utseendet i över trettio år - ändå tjatar de om att jag borde ha ett annat hela tiden. Och då är inte jag uppvuxen med samma press som dagens barn - jag gick ju i collegebyxor typ hela lågstadiet.

    SvaraRadera
  8. Den där utseendefixeringen märks även på folks önskemål och kommentarer när det handlar om porträtteckning, som kan vara ett överraskande känsligt ämne. Att få sitt porträtt tecknat borde upplevas som en komplimang (skulle man tycka), men om tecknaren inte har tonat ner något ansiktsdrag som inte överensstämmer med idealet, så kan teckningen plötsligt upplevas som en förolämpning trots att den är sanningsenlig (ingen har sagt det rakt ut, men folk har bett mig ändra på vissa ansiktsdrag innan de varit nöjda). Det är som om jag ibland förväntas "photoshoppa" porträtt, trots att jag själv anser att det är förolämpande (som om personens riktiga utseende inte skulle "duga"). Jag skrev ett blogginlägg om det i natt, här: http://www.karinholmstrom.fi/ska-man-forskona/

    SvaraRadera
  9. Har på känn att ditt inlägg kunde växa och bli ett "megamångakommentarerinlägg" ifall alla
    vågade kommentera vad de verkligen kände. Jag känner igen många av dina känslor även om jag kanske känner annorlunda på en del sätt. När någon ger mig en komplimang gällande mitt utseende blir jag lite tudelad. Det är ju bara mitt skal. Jag vet ju att jag som många andra kvinnor ( och män) är lite fåfäng, tycker om kläder och vill känna mig snygg och så där. Men samtidigt så är jag livrädd för att människor inte skall förstå att innanför det där rätt snygga skalet finns en tänkande, halvsmart människa som för mig är mycket viktigare. Blir oftast gladare över komplimanger gällande my human being än by my human doing, or human looking- människa. Men det kan ju hända att jag tyckte och kände annorlunda när jag var småbarnsmamma. Heja dig Malin som vågar ta upp viktiga funderingar!!

    SvaraRadera