21 februari 2014

Jag ville ju vara glad

Vi ordnade kisastudio i vardagsrummet och tittade på ishockeymatchen mellan Finland och Sverige tidigare idag. Det är det enda vi har bevittnat i os-väg hittills och så kanske det förblir om vi nu inte skulle ta och se bronsmatchen också.

Precis när matchen tog slut och Sverige vann kröp Idun nära mig och viskade "eller vet du vad mamma, egentligen hejade jag nog på det där andra laget". Sverige alltså. Som just vunnit, alltså.

Vi pratade om det senare. Hon förklarade varför hon bytt favoritlag. "Jag ville ju vara glad", sa hon. "Så där brukar jag göra när pappa tittar på fotboll också, jag kollar först vem som har flera mål och så hejar jag på dem."

På något sätt tycker jag förstås att det vore behjärtansvärt att heja på det lag som inte ser ut att vinna. Eller på att lojalt hålla sig till sitt förutbestämda favoritlag oavsett hur det slutar. Men samtidigt tycker jag att det är något alldeles ljuvligt med det där sättet att se på sport. Som något som gör en glad eftersom man ser till att ha saker att glädjas över. Istället för att bli arg och upprörd när det inte går som man först hoppats ser man bara till att byta ut vad man fokuserar på. Just i det här fallet är det ju inte direkt som om det påverkar nån annan än hon själv hur hon hejar. Och då är det fint att hon väljer så att hon hålls på gott humör.

Hon är mysig, Idun.

6 kommentarer:

  1. Barn har nog en sundare syn på sport, vilket tyder på att det där med att heja på ett eller annat lag är nåt som vi lär oss med tiden. Själv skulle jag hellre se att Finland blir utan silver, än att Sverige samtidigt får guld. Så hemsk är jag...:). Men jag har också med tiden försonats med mitt sport-jag. Därför såg jag inte på matchen, visste jag skulle bli arg och besviken, och valde att jobba istället och förbli glad.

    Det var så skoj i somras när Milo, Alva var på sin första Jaro-match mot HJK. Moa hade varit tidigare, tyckte det var kallt och lite tråkigt, så hon följde inte med. Efter en kvart i bänken på läktaren började Milo förstås att det handlar om att springa, busa, brottas och sparka en boll i mål. Och som han jublade och hoppade i bänken när det blev MÅÅÅL, han klappade, hojtade, och var alldeles till sig av sportglädje. Han hördes dessutom väldigt bra över den dödstysta läktaren, för det var HJK som gjorde målet...:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Milo <3

      Jag tror det är lätt att ha en sund syn på sport om man inte är SÅ insatt. Eller: jag tycker jag har en ganska sund syn men det beror mest på att jag inte bryr mig så hemskt mycket.

      Radera
  2. Jag och Ebbe såg också på matchen. Det är så otroligt konstigt för att vara oss, resten kom hem ungefär halvvägs i sista perioden och yttrande följande replik innanför dörren: "Ser ni på HOCKEY?! Nu har vi nog kommit till fel hus." Men jag tänkte att eftersom det var en massa snack om att folk borde få ta ledigt för att se på matchen, så var ju det minsta jag kunde göra, som ju VAR ledig, att titta. (Jag tror egentligen att Finland förlorade just för att jag tittade, tror att jag har lite dålig sportkarma. Förlåt.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inte ditt fel tror jag, men jag är inte helt säker. Så jag förlåter dig för säkerhets skull.

      Jag tror det är bra att riktigt insatta sportdårar tittar för sig och sådana som jag och mina gelikar tittar för oss. Då gör det inget att man lagar lite mat eller pratar om annat fast det händer något spännande på isen. Jag tycker det är jättekul att se, alltså, faktiskt, men jag sitter inte som klistrad vid skärmen och jag kan prata om annat än matchen trots att den pågår.

      Radera
  3. Vi har samma fenomen här! Sjuåringen väljer att heja på den som leder eller segrar. Det blir väl lättare då för man behöver inte bli besviken antar jag.

    SvaraRadera