I likhet med många andra blir också jag glad över den våg av vänlighet jag tycker mig ana i Europa. Vi följer med det som händer människorna på flykt, reagerar, aktiverar oss, vill hjälpa, trots att systemen inte finns för det ännu. Vi donerar kläder, husgeråd och pengar.
Missförstå mig inte, situationen är horribel för de som flyr, och Europas officiella reaktioner är till största delen pinsamma och passiva. Men samtidigt blir den stora massans röst allt starkare, det känns som om vi är på väg mot någon slags vändpunkt, en humanare tillvaro där vi hjälps åt genast, och inte först efter att vi räknat ut om vi vinner eller förlorar på det.
Ett exempel: i morgon är sista kurstillfället för blivande flyktingvänfamiljer här i Jakobstad. Caj och jag anmälde oss sent, det gjorde många andra också, men vi var inte de sista som hoppade på utan vi blir fortfarande bara fler och fler. I dag fick jag ett meddelande om att vi nu är så många att alla inte ens kommer få en familj att bli vän åt, trots att det redan var tänkt att varje flyktingfamilj skulle få två finländska vänfamiljer. Vi är alltså fler än dubbelt så många som de som kommer. I samma mail stod också att det finns ensamkommande flyktingar, och flyktingar som redan har varit här ett tag som också behöver vänner. Allas insats behövs, men kanske inte så som vi hade tänkt från början. Och det är ju lika okej tycker jag.
Jag påminner mig själv med jämna mellanrum om att jag verkligen ska göra det här på riktigt nu, alltså inte bara gå igång på den här härliga känslan av att alla vill hjälpa, utan att mitt engagemang faktiskt ska hålla i sig. Jag hoppas att vi kommer ihåg (jag, alltså) att faktiskt bli flyktingvänner: berätta, förklara, försöka inkludera de som kommer långsiktigt, inte bara det första året, eller när träffarna arrangeras av någon annan. Det är klart att det är mycket som kan bli krångligt: kulturkrockar, personkemikollisioner och annat. Men ändå tänker jag mig att jag vill lära känna de här människorna. För det är det jag tror ofta går fel, vi står vid sidan om och tycker i princip att alla nya finländare är jättevälkomna hit, men vill inte ändra på våra vardagsrutiner i praktiken för att de nyinflyttade åtminstone ska kunna välja att bli kompis med nån på plats om de har lust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar