16 oktober 2017

3 x Edda

1.

Edda (till Caj): Hej Låg!
Caj: Va? Kallar du mig Åg?
Edda: Nej LÅG!
Jag: Varför säger du att pappa heter Låg?
Edda: För att han låg så länge i sängen i morse.

2.

Lovis: alltså i dag såg jag något så skrämmande! Det var en FEMTIOÅRING som skejtade, men han betedde sig helt som en trettonåring.
Edda (med mycket tillrättavisande röst): Vet du, gammelåringar kan också göra sånt. Moffa har en cykel.

3.

Edda och jag leker en ritlek. Man ska rita varsin teckning och man ska gissa vad den andra har ritat. Jag ritar en lampa, en bok och ett par glasögon.
Jag: vad tror du har hänt här?
Edda: Nån läser?
Jag: rätt.
Edda ritar.
Edda: Vad tror du har hänt här?
Jag: Där är en lampa och en bok som heter ... Lotusen?
Edda: rätt. Och där är en pinne. Den ska man klia sig i håret med. Och sen ska man spela fotboll med bollen som ligger där bredvid.
Jag ritar en saftflaska, ett glas och tre bullar.
Jag: vet du vad det här är?
Edda: SAFT! Och bullar!
Edda ritar.
Edda: Vad är det här?
Jag: Någon ... dricker vin?
Edda: Här är en flaska vin, några bullar och ett glas som svämmar över.




14 oktober 2017

Tur att jag inte blev kock

– Jag skulle vilja dö, säger Edda plötsligt vid matbordet.
– Vad menar du? Varför vill du dö? frågar jag.
– Så skulle jag slippa allting, säger Edda sorgset.
– Vad är det du vill slippa? frågar jag.
– Nå... att äta upp den här maten.
(paus)
– Och dom där (hon pekar på Lovis och Idun). De ropar alltid "gå ut ur mitt rum, gå ut ur mitt rum!"*
– Men Edda, det här har vi ju pratat om många gånger, du måste lyssna på dem om de vill vara ifr...
– (verkar inte lyssna) ... och när jag inte går så KASTAR dom ut mig! (här börjar Lovis och Idun skratta. De lyfter visserligen ut henne ibland då tålamodet tar slut, men att de kastar ut henne är en överdrift.)

Sedan: en lång kärleksförklaring till Edda från samtliga familjemedlemmar, vi berättar hur ledsna vi skulle bli om hon dog, och hon återfår livslusten ganska snart. Men det är inte lätt att vara fyra, och ha ett sinne för dramatik. Och jag undrar hur äcklig mat jag egentligen lagar.


* Edda är en retsticka av rang, hennes bästa ret är att gå in i Lovis eller Iduns rum, och vägra flytta på sig när de säger att hon ska gå ut. Sen står hon där och totalignorerar dem tills de bränner propparna och börjar vråla eller lyfter ut henne, varpå hon blir extremt förorättad och sårad över att de har rört henne! Och lyft henne! Fast hon inte vill!

3 oktober 2017

Jag, jag, jag!

En lista, hurra! Trots att jag inte ens bloggar på sevendays (det har ni väl märkt, va?) så tänker jag sno deras lista. Den här människan tror jag alltså att jag är i olika sammanhang.

På jobbet

Jag jobbar ensam för det mesta. Jag hittar mitt dagliga umgänge på Facebook, och förhalar saker genom att delta i olika diskussioner på fejan, fast jag egentligen borde jobba. Jag är faktiskt riktigt förvånad över hur mycket jag får gjort med tanke på hur många gånger per dag jag avbryter mig för att hänga på Facebook, se på youtubeklipp, elda, leta efter sötsaker i skåpen, plocka upp efter familjen och annat som inte hör till mitt jobb. Jag är en effektiv slacker, kanske?

På festen

Den som pratar med alla. Jag älskar att mingla runt och prata om ditt och datt med så många som möjligt. Nu låter det kanske som om jag är en riktig festprisse, det är jag inte. Dessutom är jag väldigt kvällstrött, så när jag blir sömnig går jag hem. Min fest-FOMO har jag lämnat bakom mig för många, många år sedan.

I kompisgänget

Jag är absolut ingen gängmänniska, har jag insett. Jag har många vänner, men umgås bäst med dem på tumanhand, inte i grupp.

För tillfället är jag ändå en ganska dålig vän. Familjen, jobbet och vardagslivet får nästan all min tid, om det mot förmodan blir tid över är jag gärna ensam.

På gymmet

Jag går inte på gym med maskiner, skulle jag göra det så skulle jag antagligen prata mer än gymma. När jag går till studio z på yoga eller något danspass passar jag på att ha det trevligt socialt också, innan och efter passen.

I bloggvärlden

Tydligen en som skriver listor.

I skolan

Nå nu går jag ju inte i skolan längre, men när jag gjorde det var jag ganska samvetsgrann. Inte en toppelev, men jag fick oftast åttor, nior och tior, vågade aldrig chansa på att gå till skolan och skriva ett prov jag inte hade läst till. Och dagen efter provet hade jag glömt det mesta.

Jag var också den som alltid svarade på lärarnas frågor, för jag föreställde mig att det var så jobbigt för lärarna att bara mötas av tystnad.

Bland okänt folk

Jag är inte särskilt blyg, om vi säger så. Jag är väldigt nyfiken på människor och  kan oftast inte hålla mig från att prata med dem och ta reda på mer om dem. Eller klart jag kan, men jag vill inte.

På restaurang

Artig. Kritisk i tysthet, överdrivet entusiastisk då maten är god.

I klädbutiken

Irriterad. Jag tycker inte alls om att shoppa, särskilt inte i sällskap, jag shoppar bäst för mig själv, för då får jag gå vidare så snabbt jag vill. Att vänta på folk i butiker är jobbigt, särskilt på vintern då man har vinterjacka och är svettig.

I en okänd stad

Jag älskar tanken på att resa, att titta på folk, att fantisera om hur det skulle vara att bo på ett annat ställe. I verkligheten är det ofta också härligt, men bara om jag har en base camp i staden i fråga, nånstans dit jag kan gå och nolla mig, och vara ifred en stund, ligga och läsa och vara ensam. Att släpa på bagage en lång stund i en okänd stad utan att veta vart jag ska gå tycker jag är jobbigt.

På flyplanet

Ganska lugn. Jag tycker det är spännande att lyfta, men tråkigt medan jag är i luften. Och så tänker jag alltid på döden, och på hur jag ska göra om det blir kris (det gör jag för övrigt i alla lägen. Jag har oftast en plan.)

I en relation

Oj, alla relationer är ju så olika. I min relation med Caj är jag inte rädd för att visa mig trött eller ledsen, men jag är ganska dålig på konflikter. Jag är bra på att kramas och pussas, blir förvånansvärt sällan irriterad (det beror kanske mer på Caj än på mig) och skrattar mycket, utom när jag är trött. Jag är mån om att det ska vara rättvist. Även om jag känner mig rätt trygg i just min relation saknar jag förvissningen om att en relation ska tåla precis vad som helst, för det tror jag inte den gör. Vissa människor verkar vara så otroligt hänsynslösa och oförsiktiga med varandra. Jag skulle inte själv vilja ha det så, men föreställer mig att man ändå måste vara väldigt trygg i sin relation då man utsätter den för sån skit.

I relation till mina barn är jag sträng, går alltid till botten med allt, pratar hela tiden med barnen och påminner dem ofta om det jag tycker de behöver lära sig (respektera andra människor, vara snälla, veta sina egna gränser osv). Jag vet att jag är onödigt mästrande ibland, men det är svårt att sluta. Jag är också kärleksfull, inflikar Caj här. Hoppas han har rätt.

I hissen

Den som ler och småpratar med folk jag inte känner, eftersom jag är nyfiken. (Fast om det är nån jag får dåliga vibes av tittar jag bort och håller käft.)

30 september 2017

Ingen bokmässa

I år åkte jag inte till Göteborg på bokmässa.

Istället har jag

  • stickat färdigt en socka (garnet heter revontuli och påminner lite om ett migränanfall i höstnyans)
  • varit på café med barnen (Caj jobbade både i går och ikväll och de stora ville dricka chai latte, så vi besökte Kaffia)


  • deltagit i en två timmars yogateknikworkshop (så otroligt givande, jag fick svar på en massa saker jag har undrat över. Plus att jag orkade stå i kråkans position längre än nånsin förr!) På bilden, som jag lånade från instruktör-Idas instagram, gör jag en planka med ett block mellan knäna, och Anna-Lena ska just släppa mitt ena ben. Och ja, jag yogar i en tröja som från början har varit en pyjamas. Det får man väl?)

  • varit på massage (jag fick ett femgångers presentkort av Caj till morsdag. Nu har jag varit alla fem gångerna, men jag tror jag ska försöka fortsätta gå en gång i månaden för det är så skönt!)
  • tittat på många avsnitt av the Californians och har skrattat jättemycket. Det roligaste är när skådespelarna själva inte klarar av att hålla sig utan börjar skratta.
  • funderat på hur vi ska få Pip att sluta sova i syrenen och börja gå in till natten. Hon sitter så högt uppe att det inte går att plocka ner henne.
  • ätit lite Ben & Jerry's



  • Kokat en halv sats ratatouille. Det blev ungefär tre kilo. Tur att jag inte gjorde en hel sats.
  • Varit på två promenader. Edda älskar att vara ute med sin Puky och jag får gå och springa om vartannat för att hänga med i farten. I går kom Idun och Lovis också med. 

  • Tänkt på Salvador Sobral och hans hjärta
  • Funderat på varför jag tycker det är så pinsamt och jobbigt att läsa gamla dagböcker. Jag är nämligen urtråkig och funderar på oerhört banala saker när jag bara pratar med mig själv (kanske annars också, vad vet jag). Löjlig låter jag också.
  • Sovit för lite.
  • Insett att bästa sättet för mig att blogga nuförtiden är genom att skriva i punktform. Är det här en regrediering? Vad är nästa steg? Att varje inlägg bara innehåller en mening? Vi får se.

25 september 2017

Värt att fira

I dag åkte Rakels mirakel, den femte boken i serien om Patrik, Irene och Pensionärsmakten, till tryckeriet! Om några veckor kan man läsa den! Hurra!

I dag åkte också upplaga nummer fem av Patrik och Pensionärsmakten till tryckeriet. Om några veckor går den att köpa igen, efter att ha varit slut överallt i många, många månader. Hurra!

Jag upptäckte under kvällen att det går att skiva ost med en potatisskalare (båda våra osthyvlar var i diskmaskinen). Hurra!

Från och med i dag har jag några lite lugnare veckor framför mig. Inga deadlines som flåsar mig i nacken, och strålande sol på väderleksrapporten i morgon. Hurra!

I går städade jag äntligen hönshuset. Det har varit en svinstia, men nu är där fräscht och fint! Dessutom håller vi på att downsizea flocken, igår flyttade Mannen i fönstret, Tofsen och Ägget till ett nytt hem, och Randers ska också flytta snart. Jag hyser förhoppningar om att flocken, som har varit ganska splittrad och oharmonisk på sista tiden, kanske äntligen ska bli ett bra gäng. Hurra!

Jag har stickat årets första par sockor. De är så sköna att jag har dem på mig för det mesta. Ylle är världens skönaste fotbeklädnadsmaterial och nu måste jag skynda mig att börja sticka ett par sockor till eftersom jag går sönder mina yllesockor på ett par månader. Men det är inga problem, jag kan sticka flera par eftersom jag köpte mera garn i dag. Hurra!

Vad jublar ni över? Inget är för litet, inget är för stort!


15 september 2017

I morgon flyger jag

I morgon åker jag till Sverige, där jag ska prata på en Nordspråk-konferens, och på söndag drar jag vidare till Århus i Danmark, där det blir skolturné, författarafton, språkcafé och workshop på Nordisk skoldag.

När jag ska prata om nya saker (i det här fallet stereotyper, humor och genusfällor) spänner jag mig jättemycket. Jag förbereder mig i veckor! Det tar enormt mycket tid. Ibland undrar jag nästan varför jag ens tackar ja till de här  uppdragen. Svaret på den frågan vet jag ändå på rak arm: jag lär mig enormt mycket av att fundera kring det jag pratar om, och att sammanställa en presentation av det gör att jag måste sortera mina tankar, tänka på mitt skrivande på ett mer analytiskt sätt och formulera vad jag egentligen håller på med. Det är hemskt nyttigt.

Nu är alla mina anföranden utprintade, prydligt inlagda i mappar med plastfickor (ingen risk för att hela talet ska strös ut på golvet, med andra ord), workshopsuppgifterna förberedda, materiallistorna meddelade till uppdragsgivaren, kläderna framplockade på sängen och biljetterna utskrivna. Jag är redo.

När jag stod i min skrivarhåla idag och printade det sista (för andra gången, jag hade tagit tid på just det talet här hemma och insåg att vissa saker kom i en ologisk ordning, så jag stuvade om styckena och printade ut talet igen, alla trettiosex sidor!) slog det mig att när det här är över får jag fokusera bara på tre saker: Älgflickan, treans läsebok och ett av materialen till tvåans läsebok. Nu är allt det jobbiga över inför den här turnén, nu får jag bara njuta av resan och av att framföra det jag har planerat. När jag kommer hem är det inte länge tills Rakels mirakel kommer från tryckeriet, och i oktober är det bokmässa.

6 september 2017

Snörvel

Så olämpligt att vara sjuk samtidigt som höstdagarna för en gångs skull är perfekta. Ännu i söndags var jag i tillräckligt bra skick för att gå på en skön Fäbodapromenad med familj och vänner, vi tog med Eddas puky (OCH PICKNICK!) så ingen gnällde ens. SÅ njutbart, även om jag snöt mig och nös i ett. Och sen, i måndags, slog sjukan till på allvar, och i mitt instaflöde ser jag att jag är långt ifrån ensam.

Det som stör mig nästan lika mycket som att jag inte orkar vara ute och jobba hårt med kroppen när jag är så här krasslig (jag har planerat att röja i trädgården), är att jag missade min inplanerade Helsingforsresa med möten i går och i dag, och Schildts & Söderströms traditionella höstfest i kväll, som alltid brukar vara rolig. Nåja, vad är väl en bal höstfest på slottet G18 när man kan sitta och snyta sig, hosta och se på solskenet genom fönstret.

För att det här inlägget inte bara ska handla om mina krämpor kan jag berätta att Lovis och Idun arrangerade en frågesport åt oss andra för några dagar sedan. Caj, Edda, vår granne Josefin och jag deltog. Geniet Edda var så bra! Hon funderade inte ens utan började skriva så FORT frågan var ställd, helt utan att tveka. Om hon hade rätt eller inte spelade ingen roll, hon tyckte det var hemskt roligt att gissa. Frågesporten var ultrasvår och innehöll 30 frågor som man fick poäng för och en bonusfråga som man inte fick poäng för. (Men vi förhandlade tills vi fick poäng för den också.)

Eddas bästa svar var:
Hur många bröder har Malala (svar nr. 14)
Uppstår norrskenet före eller efter midnatt ( svar nr. 12)
Vad tillverkar Adidas? (svaret står längst nere i första spalten).
När levde Runeberg? (se svar nr. 26)
Vem var Harry Potters värsta fiende? (se svar nr. 28)


27 augusti 2017

System och ordning och reda

Redan när jag jobbade på Eckerölinjen minns jag att jag älskade att jobba med Kata, min kollega, för vi hade samma syn på system och fick allt viktigt gjort i rask och ordnad takt. Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det för mig hur viktiga de här systemen är för att jag ska må bra.

Som nu till exempel. Efter en jobbig sommar utan strukturer och med Cajs oförutsägbara och väldigt varierande jobbschema tycker jag att det är skönt att få ordning på saker och ting. Vi har nu bestämt oss föra att varje söndag sätta oss ner och gå igenom den kommande veckan. Vi bestämmer vem som gör vad när, och gör en lista över allt viktigt som inte får glömmas bort.

Det här låter säkert tråkigt och styrt i mångas öron. Men jag tycker det är så evigt skönt. När vi har gjort upp ett program i förväg slipper vi ta ställning till varje ny grej som dyker upp, hela tiden. Det är så otroligt bra för mitt psyke, särskilt den här hösten då jag har en massa olika projekt att hålla i huvudet på jobbet. Jag fattar att vissa skulle avsky det här inrutade, men den här sortens planering (veckostädning en överenskommen dag, vem för eller hämtar från dagis, vem handlar, vem planerar matlistan, när ska stora barnen vart, klarar de sig själva eller behöver de ha nån med sig, vem av oss åker i så fall, osv.) ger mig möjlighet att fokusera på andra, roliga saker, istället för att hålla veckans göromål innanför skallbenet hela tiden.

17 augusti 2017

Barn och fritidsaktiviteter

Vi har tänkt att våra barn ska ha max två aktiviteter per person och vecka. Då hinner de med läxorna, de hinner hem till kompisar och leka, de hinner slappa och vara hemma om de vill.

Jag tror vår plan håller på att gå käpprätt åt pipan.

I fjol hade Idun fiol och dans, Lovis hade kör och dans. Men så ville Lovis söka in till drama i våras, det fick hon, hon kom in, och så ska hon byta från dans till simning, och Idun ska börja med musikteori, flytta över till stråkorkestern och börja med friidrott istället för dans, vilket gör att hon plötsligt har FEM aktiviteter i veckan (3 x fiolrelaterat, 2x friidrott) och Lovis har FYRA aktiviteter i veckan (2 x simning, 1 x kör och 1 x drama). Edda vill också göra något, så hon ska börja i gympa på måndagar. Tio aktiviteter i veckan alltså. Även om vi kanske inte behöver köra eller följa dem till allt längre är det ett sånt pussel att hålla allt i huvudet, särskilt nu i början. Och jag, som parallellt är en förespråkare av att prova på allt möjligt OCH att ha massor av ledig tid då man bara leker, hänger, läser och pysslar, vet inte riktigt vad jag ska känna inför den här förändringen. Hur ska de orka? Hur ska VI orka?

16 augusti 2017

Lite gladare. Lite.

Min arbetsvecka har börjat otroligt bra. Jag har nämligen fått massor skrivet, och tydligen har min produktivitet med mitt humör att göra, jag är så nöjd över mig själv att jag är mycket gladare än sist jag bloggade.

Trots att jag bara har jobbat till halv två och halv tre (Edda mjukstartar i dagis) har jag under mina tre första arbetsdagar skrivit närmare 4300 ord, varit på pressinfo, planerat en litterär afton, gått igenom årets budget och stipendier, diskuterat nästa bok med en av mina redaktörer och gjort en sammanställning över den fiktiva klass 3A som jag skriver om. Dessutom har jag inlett varje dag med minst en halvtimme yoga, och så har jag cyklat både till och från jobbet, via dagis, vilket blir nästan åtta kilometer per dag. Kanske var det några konkreta bevis på att jag faktiskt gör något som behövdes för att jag skulle känna mig bättre. Skrämmande, men bra om nedstämdheten vänder. Inte känner jag ju att jag är som vanligt igen, ännu. Men lite gladare, faktiskt.

13 augusti 2017

Man måste väl inte alltid vara glad?

Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig. 

Det känns dumt att klaga, för inget har varit extremt dåligt heller, men jag har känt mig nedstämd mycket oftare än jag brukar. Nedstämd och trött, ledsen över världens tillstånd, arg över alla orättvisor som finns, besviken över vädret och över att sommaren inte blev det roliga andningshål jag hade hoppats på, och trött på en massa andra saker också. Jag har träffat en massa människor, det har varit roligt, men något inom mig har gjort att jag inte alls har orkat njuta av det som jag brukar. Jag har känt mig ensam. Vet inte varför, jag vet ju att jag inte är det. Men ja. Om jag plockar fram något roligt och bloggar om det för att det ska bli bra stämning här på bloggen känner jag mig som en hycklare, och det vill jag inte vara, så nu skriver jag rakt upp och ner om mitt dåliga humör för att se vad som händer.

(Nu märker jag i och för sig att det här inlägget låter som ett rop på hjälp, det är det inte alls. Det är bara ett litet surt hej från en som har varit på dåligt humör lite för ofta på sista tiden. Jag återkommer när jag är lite mer inspirerad. Eller tidigare än så om det tar alltför länge att bli som vanligt igen.)

23 juli 2017

Precis i mitten

Lovis och Idun och Edda åkte till mina föräldrar igår eftersom Caj och jag skulle på konsert till Schauman-salen. Vi hade funderat på att ansluta oss till dem efteråt men hämtade en pizza från Mr Banks och for hem istället. 

I morse steg jag upp i lugn och ro, yogade, skötte om hönsen litegrann, sen läste jag tidningen jättenoga medan jag drack te och åt en massa frukost. Med efterrätt! Caj sov till kvart över tolv! Och när han vaknade blev jag lite trött igen och tog en tupplur, medan han åt frukost och satt sig på terrassen för att läsa en bok han håller på med.

Barnen har det så bra hos sin mommo och moffa att de inte ville komma hem ännu i dag, så nu är de där en natt till. Caj och jag har hunnit måla på vårt hus, vara ut och promenera och jogga (!!!!) , vi har badat bastu och pratat om allt möjligt utan att bli avbrutna. Vi åt middag klockan nio och har tänkt titta på en film ännu ikväll om vi orkar. Eller ett avsnitt av någon av de många serier vi halvengagerat följer. Det är sällan vi har så här mycket tid tillsammans utan några speciella planer. Lyxigt, särskilt som vi inte behöver oroa oss för barnen eftersom vi får glada rapporter om vad de sysslar med med jämna mellanrum.

Det slog mig att det här lugnet förmodligen kommer vara vardagsmat om cirka tio år. Då är Edda fjorton och är antagligen inte alls hemma lika mycket som hon är nu. Lovis och Idun är (nästan) tjugo och tjugoett har förmodligen flyttat hemifrån. Om bara tio år. För tio år sedan hade vi just flyttat in i vårt hus, jag var höggravid med Idun och Lovis var lite på ett år gammal. Vi befinner oss precis i mitten av vår tid med alla barn i huset.

Så underlig en barnlös tillvaro ter sig i jämförelse med våra vanliga vardagar just nu som är stimmiga, fulla av käbbel, ständiga måltider, gos och kramar, aktiviteter, grannar och kompisar som kommer och hälsar på, logistik som ska lösas, diskussioner om moral och vänskap, och huruvida man får äta glass till efterrätt, med ständigt dundrande musik, hemmagjorda pjäser som ska visas upp, och så vidare.

Det kommer bli så tyst.

Men i en så här liten dos är det riktigt skönt. Vi vet ju att de kommer hem i morgon.

24 juni 2017

Sommartakt på bloggen

Trots att jag hade tänkt ta semester för ett bra tag sedan jobbar jag fortfarande, och då jag inte jobbar är jag ensam med barnen eftersom Caj jobbar. Det händer något nästan varje dag.

På bloggen är det tyst.

Jag påtar i trädgården, läser böcker och syr kläder. Vi har fått fem kycklingar. Allas namn är inte fastslagna ännu, men två av dem heter Tofsen och Ägget. Ovetandes om varandra hade Edda tänkt döpa sin till Skalet och Lovis sin till Scarlet, men de ändrade sig. Harmt!

Trevligt besök får vi med jämna mellanrum. I torsdags var Maria med familj här, vi pratade sömnad och dansshower och åt en överambitiös (men god) middag. Vi har köpt en till bil, eftersom jag insåg att jag är helt låst här hemma nu då Caj har börjat jobba på annan ort och tar bilen dit. Det blev en liten, rolig Nissan Micra. Jag har fortfarande inte byggt det där trädgårdsbordet som jag tänkte bygga för flera veckor sedan. Nästan alla ätbara blommor jag drev upp här inne dog när jag planterade ut dem, men igår köpte jag två salladskrasseplantor. Det doftar ljuvligt av syrener överallt. Edda sover över hos Lone i natt och vi märker hur lugnt livet är när vi är utan vår fyraåring, stämningen förändras helt här hemma. Igår på midsommarafton var Jonas och Saija här med barnen, och vi åt så fruktansvärt god mat, jag blir alldeles svag i armarna när jag tänker på det (bland annat: portabellohamburgare fyllda med blåmögelost, gräslök och philadelphiaost, med en väldigt god hamburgarsås och grillade grönsaker). Jag hoppas att sommaren fortsätter på samma sätt, men jobbandet skulle kunna bytas ut mot fint väder, tack.

11 juni 2017

Lilla Nytt

Alldeles i början av sommarlovet startade Lovis och Idun en tidning tillsammans med en av sina kompisar. I flera timmar skrev de artiklar. Tidningen heter Lilla Nytt och är jätterolig. De har som mål att sprida falska nyheter. Jag fick lov att publicera några av artiklarna här på bloggen.












6 juni 2017

Flashbacks

Caj jobbar långa dagar just nu, och när han inte jobbar, jobbar jag. Vi går om varandra helt och hållet, och jag får flashbacks till det som var allra tyngst när vi bodde på Åland. Vi mixtrade och jämkade i ett helt år för att barnen skulle få vara hemma så mycket som möjligt, men det gick ut över min och Cajs tid tillsammans, och över kvaliteten på de timmar vi hade gemensamt, alla fem.

Nu har jag verkligen inget att klaga på, det har bara varit mycket program i några dagar, men trots att jag vet att det är tillfälligt, är det tillräckligt för att mina känslor ska reagera. Tydligen var det livsarrangemang vi levde enligt på Åland känslomässigt tyngre än jag insåg då.

På plussidan: efter att ha funderat i flera veckor på att slå på stort och införskaffa ett soffmöblemang till trädgården hittade jag i dag en gammal snickarbänksstomme som har perfekt höjd för att funka som trädgårdsbord. Vi har redan tre udda rottingstolar som är bekväma, och om vi flyttar en bänk för två till sydsidan av huset kan vi äta frukost i solen, hela familjen. Jag hade tänkt skruva ihop skivan ikväll, men skruvdragaren var i bilen, så det blev till ingenting. Det är bara sjätte juni, så jag hinner väl ändå.

Och i morgon ska det vara ännu mera sommarväder. Tjugotvå grader och sol. Tjoho!

1 juni 2017

Rapport från hönshuset

BROILER HAR BÖRJAT RUVA!

Om allt går väl får vi kycklingar på midsommarafton. Underbart!

31 maj 2017

Lite mer sansad

Edda har en docka. Den heter Jusefin. (Att det stavas med U vet jag eftersom hon bokstaverade det för mig.) Jusefin har hon köpt för födelsedagspengar hon fick av min mormor. Jusefin är från Halpa-halli och har munnen uppspärrad i ett konstant skrik. Till en början hävdade Edda att hon sjöng temasången från Lejonkungen, men numera betyder gapandet ibland att Jusefin gäspar.

I måndags skulle vi åka och handla, och Jusefin skulle med. Edda hade planerat att hon skulle skjutsa omkring Jusefin i en liten kundvagn. När vi kom fram till parkeringen insåg vi till Eddas stora förfäran att Jusefin hade blivit hemma. Vi försökte trösta med att Jusefin får komma med nästa gång istället, men Edda var helt förstörd, och uttryckte detta genom ett rasande, ihärdigt vrål. Caj och Idun gick in och påbörjade mataffärerna, och Edda och jag satt oss ner i hallen. Edda skrek och jag tröstade. Edda skrek och jag försökte avleda. Edda skrek och jag kramade. Edda skrek och jag försökte berätta roliga, pruttrelaterade skämt. (Nej. Inte ens att jag pratade om pruttar fungerade. Då vet man att det är illa.)

Vi bor inte jättelångt från butiken. Kanske det hade varit smart att åka hem och hämta Jusefin. Man ska ju välja sina strider. Men Caj hade bilnyckeln i sin ficka och befann sig långt inne i Prismas labyrinter, och jag hoppades dessutom hela tiden på att utbrottet skulle avta.

Det gjorde det inte.

Kunder kom in i butiken, kunder handlade i lugn och ro och kom ut igen, med fulla kassar. Där satt vi hela tiden, Edda med en skrällande volym, jag med bedövade öron. Ibland kom nån bekant förbi, jag försökte konversera men fick ge upp eftersom varken jag eller de bekanta kunde bortse från Eddas misär.

Hon skrek oavbrutet i 50 minuter. Det var inte frågan om en mild, hulkande gråt, utan ett otroligt högljutt och argt läte som höll i sig.

Om det här hade varit första barnet hade jag antagligen fått ett nervöst sammanbrott eller ett ilsket utbrott. Vi har faktiskt kommit otroligt lindrigt undan just sådana här offentliga utbrott hittills i livet. Hemma har vi däremot grälat högljutt, länge och ofta. Jag brukar inte vara den som gör som jag vet att man borde göra, alltså bete sig som en sansad människa och resonera sakligt. Jag brukar hålla ut en stund och sen bli superirriterad och säga till på skarpen.

Men något har hänt i mig. Jag orkar inte. Jag orkar trösta och jag orkar vänta. Men jag orkar inte engagera mig så känslomässigt att jag själv dras med i stormen längre. Jag har ett helt annat överseende än jag hade i mina unga föräldradagar. Och det är ju riktigt bra i det här fallet.

Jag har kanske på ett pyttelitet område blivit en lite mer sansad förälder än jag var tidigare. (Eller en mer oengagerad?)

Nåväl. När Caj och Idun handlat klart åkte vi hem, och när vi hade varit hemma en stund slutade Edda att gråta, fast hon var lite sur på Jusefin över att hon hade stannat hemma.

Sen blev de kompisar igen.

29 maj 2017

En liten önskan

Nästan varje dag undrar jag varför vi bor här i Finland. Här är kallt, rått och trots att sommaren står för dörren har jag ytterbyxor, mössa och vantar då jag cyklar till jobbet på morgnarna. Och varje gång har jag lika lätt för att minnas svaret: vi bor här för att vi har släktingar och vänner i närheten, vi bor här för att Finlands sociala trygghet (än så länge) överträffar det mesta, för att sjukvården fungerar, för att jag har möjlighet att jobba som författare här, för att vi har ett hus vi trivs i osv.

Men det tar så länge innan det blir varmt. Jag har halsduk och yllesockor på mig alla månader utom juli (och till och med då, ibland). Jag önskar mig bara lite värme. Så där 17-25 grader skulle sitta fint.

25 maj 2017

Inflykter och utflykter*

Det är länge sedan jag har haft så här mycket tid för mig själv. Det är skönt. Ibland känns det lite ensamt. Till all lycka har jag flera vänner på Gotland.

Varannan dag har jag träffat Sandra, som jag sjöng med i Florakören så gott som hela tiden jag bodde i Åbo. Vi åt middag i tisdags, och i dag åkte vi runt på Gotlands variant av konstrundan tillsammans med Sandras väldigt gemytliga svärmor. Så snällt att visa mig runt! Varannan dag har jag haft nöjet att träffa ett par av mina mest långvariga bloggvänner, Pia och Dennis Kammeborn. I måndags var jag som sagt på stickcafé med dem i Botaniska trädgården, i går kväll var jag hembjuden till dem på middag (vi kastade oss in i samtalen med en sån frenesi att jag bara fick ett suddigt foto av det hela), och i morgon ska vi på lunch. Tänk vilken lycka att känna bra människor på andra ställen än hemma också.


Hemma hos Pia och Dennis i går. Världsbäst! Och se på soffan!

Sandra inledde med att ta mig till Högklint för att se på den ståtliga utsikten. Maffigt!

Se bara hur liten jag är, jämfört med det väldiga.


Sandra struck a pose för mig med havet i bakgrunden

Jag travade ner för en lång trappa och hittade den här grottan
Sen plockade vi upp Gertrud och åkte runt och tittade på konst. Och åt!

Vi inmundigade läcker lunch på Krusmyntagården. Måste grilla grönsaker oftare, SÅ gott!

Här var en av ateljéerna vi besökte. Fantastiska fönster.

Den här bilden är mest till för mina barn som hört legenden om Marteboljuset.

Efter att ha besökt cirka fem, sex ateljéer avslutade vi genom att besöka Gotlands äldsta café, där vi åt maffiga bakelser. Det här var min. Slurp.

Mitt skrivande blev det inte mycket bevänt med i dag, jag var så trött när jag kom hem från konstrundan att jag bara tyckte allt jag har skrivit hittills var dåligt. Istället för att producera mer text satt jag och petade i det som redan skrivits och började skriva listor på något slags struktur. Nu måste jag börja välja. Vilka spår ska utvecklas, vilka element behöver förstärkas, vad vill karaktärerna, vilka krokar ska slopas och så vidare. Och vad är målet med berättelsen? Har ingen aning. Kanske jag drömmer fram svaret i natt? Eller så börjar jag skriva på något helt annat i morgon. 

* rubriken på inlägget anspelar på Pias och Dennis bok Picknick, utflykter och inflykter, som jag äntligen fick i min hand. Den är så fin, full av sköna fotografier, idéer, teckningar och recept.

22 maj 2017

Jag är kär!

Alltså Visby! Vilken underbar stad, jag är alldeles pirrig i kroppen när jag traskar omkring här. Med tanke på hur väldigt lite jag har hunnit traska är graden av förtjusning anmärkningsvärd.

Efter en natt på Jonas och Saijas golv i Vasa fick jag skjuts av Saija, Tova, Lone och Ava till flygplatsen i morse, och halv fyra landade jag här på Östersjöns författar- och översättarcenter (eller okej, på flygplatsen, och sen tog jag mig hit). Jag fick en rundtur, fick välja ett rum åt mig (jag valde ett stort, med havsutsikt), tvättade av mig det värsta resdammet och sen gick jag raka vägen till botaniska trädgården där jag hade fått ett starkt tips om att Pia och Dennis skulle sitta och sticka med sitt stickcafégäng.


Så här såg det ut då jag gick ut från centret mot Botaniska trädgården


Direkt jag steg in i Botaniska trädgården fick jag syn på dem! Jag blev så glad!
Vilken superb början på den här Gotlandsvistelsen! Jag inledde alltså inte med att skriva, utan med att  träffa trevliga människor som satt och stickade. Vi pratade, åt sockerkaka och kolasnittar och umgicks. Älskar att bloggandet har gett mig vänner jag inte hade lärt känna annars. Älskar att författarlivet gör att jag får träffa dem på riktigt!

Rita, Pia och Dennis. Pia är en fantastisk stickare! (Rita och Dennis också, men jag är tyvärr inte lika bekant med deras alster som med Pias.)

Den där tomma platsen längst till höger var min!

Det var så fint att få vara med!

Allt är så grönt här! Och frodigt! (För att smälta in äter jag choklad just nu.)
Se nu bara en sån söt liten gata!

Till och med ruinerna är läckra!
Efteråt gick jag hemåt, fortsatte att mysa med alla underbara vyer, handlade mat, och... ja, tja. Här sitter jag nu. Funderar på att yoga bort de värsta knutarna i nacken och kanske ta en promenad. Titta på lite Chicas del cable på Netflix och läsa litegrann. Sova en lång natt.
 
Kan ni fatta: detta är utsikten från mitt fönster! Hav och stad. Och gräs!

Och DETTA har jag rakt utanför mitt fönster! En kyrka! Och en solnedgång!
Här ska jag sova i natt.

Och här ska jag jobba. Bland annat här.
I morgon ska jag skriva.

17 maj 2017

Gotland!

På måndag åker jag till Gotland för att skriva i en vecka. Det känns så otroligt fint att jag får möjligheten att åka, jag har fått ett resestipendium för att täcka flygresorna, och så fick jag plats på Östersjöns författar- och översättarcentrum. Jee. Det ska bli så fint!

Jag har texter och deadlines som pockar på, men jag har faktiskt tänkt ägna den här veckan enbart åt en helt ny, hemlig text; en som jag har lagt åt sidan medan jag har jobbat med Rakels mirakel och Brevbullen. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker på den. För den här texten liknar inte något jag tidigare har skrivit, och jag tror att stämningen i Visby kommer vara den perfekta inspirationen för mig!

Är det något jag inte får missa på Gotland? Min plan är i och för sig att inte yra runt alltför mycket, men jag tar gärna emot goda råd på ställen och saker att uppleva.

16 maj 2017

Jäviga Lisen

Jag vaknade 05.45 i morse eftersom jag hade en obehaglig dröm om att jag blev stalkad (det enda jag vet om stalkern är att han var en man, men inte vad han hette, eller varför han ville vara med mig, eller hur han såg ut, eftersom det var en textmeddelandekedja jag drömde fram. Så otroligt symtomatiskt för dagens liv).

Textmeddelandekedjan såg ut så här (fast det var snyggare grafik i drömmen)

Han: Vi måste träffas. Snälla!
Jag (med en känsla av att det lättaste är att ge med sig): Okej.
Han: I så fall gäller följande villkor (en numrerad lista på en massa konstiga regler som jag måste följa).
Jag: Absolut inte, i så fall får det vara, jag gav dig en chans, men nu får du inte flera.
Han: (skickar bara ett foto av sitt förvridna ansikte, han gråter och ser grotesk ut och baserat på den här minnesbilden har jag ingen aning om hur han såg ut, men nu när jag tänker efter tror jag att han hade lånat vissa ansiktsdrag av Salvador Sobral, som sjöng det vinnande bidraget i ESC 2017.)
Jag: Äh, du kommer klara dig.
Han: Tror du verkligen det? Lisen.

Det sista hade alltså någon annan (Lisen, alltså) skrivit i hans ställe eftersom han själv var för förkrossad av att jag drog mig ur vår träff. Haha. Sedan vaknade jag och somnade inte om. Lite synd, nästan. Jag ville veta mer om varför Lisen var på hans sida.

Städning

Varje dag påminner Facebook mig om gamla minnen. När stora barnen var små verkar jag enbart och endast ha tänkt på städning. Jag gör det i och för sig fortfarande, men håller oftast tyst om saken på Facebook. Skulle jag inte kunna sysselsätta mig med trevligare tankar, undrar jag. Antagligen. Men behovet att ordna saker och ting (åtminstone i teorin) är tydligen större än jag har anat. Obehagligt att all den här tankeverksamheten inte leder till mer omvälvande resultat. (Videon är från 27.4, och först dagen innan morsdag var alla saker från vindstömningen på rätt plats. Kaoset har varit fruktansvärt påfrestande, särskilt för mig som är så trött och lättirriterad då det gäller rådd. Men JA, nu är vi färdiga med inomhuskaoset för denna gång. Nu har vi bara växthuset, husvagnen och ett skjul till kvar att rensa i, så är saker för en gångs skull faktiskt lite under kontroll.)

14 maj 2017

Ett år till nästa gång

Egentligen är det ju alltför sent att skriva om Eurovisionen nu, när spektaklet är förbi, men jag måste ändå. För aldrig har jag varit så engagerad som i år. Jag gör naturligtvis inga anspråk på att vara expert, det är jag verkligen inte. Men Caj och jag tittade på båda semifinalerna (unheard of) och när finalen kom hade jag dessutom lyssnat flera gånger på vissa utvalda bidrag. Vår sedvanliga eurovisionskväll tillsammans med syskon, svärsyskon, kusiner, barnens kusiner och småkusiner i nån sammansättning blev dessvärre avbokad. Lovis och Idun har varit sjuka från och till längs med veckan och deras yngsta kusin är bara en månad, så vi höll oss hemma i vårt eget vardagsrum, bara vi fyra (Edda sov).

Jag har inte tänkt skriva så mycket om låtarna (utom att rätt låt vann, jag älskade Portugals känslosamma, innerligt framförda bidrag, och sångarens totalt avskalade scenshow. Om man tänker på de mest minnesvärda vinnarna under de senaste åren – Loreen, Måns, Conchita osv – så verkar det  sällan vara en stor, galen show med vild pyroteknik som gör en till en vinnare).

Det jag däremot har tänkt skriva är att jag aldrig känner mig så europeisk som då jag tittar på ESC. Två hundra miljoner personer sitter och tittar på samma tävling, skrattar, förfasas, har åsikter, träffar aldrig varandra, men förenas ändå under en kväll, med blicken på samma scen. Jag tycker dessutom så mycket om att den här tävlingen inte är en kopia av något som kommer från Amerika, till exempel, utan en helt egen europeisk grej som vi fortsätter med oavsett vad omvärlden tycker. Fattar man det så fattar man det, fattar man det inte är det ingen som bryr sig riktigt, utan vi fortsätter bara. Innehållet förändras lite från år till år, innehållet, kvaliteten och scenvanan varierar, men att ESC återkommer år efter år är lika säkert som att det blir takatalvi i Finland minst en gång varje vår.

Det enda jag saknar riktigt mycket är den levande orkestern. Det var tider det, då de flesta bidragen kompades av en rejäl orkester med stråkar, blåsinstrument och whatnot (det där uttrycket passar inte alls i min blogg, sorry!). Italiens Francesco Gabbani flankerades till exempel av en hel orkester som ropade ALÉ då han framförde sitt vinnarbidrag i den italienska finalen, men när han uppträdde igår var det bara fyra futtiga körsångare som ropade alé, och det gjorde det hela lite mindre mäktigt, tycker jag.

10 maj 2017

Mio min Mio-varianter

Av någon anledning började Caj och jag tidigare i dag skoja om varianter på titeln Mio min Mio, och som vanligt spårade det ur. Här kommer en lista på några av titlarna.

Gnid no, Linn, gnid no
Romanen om tjänarinnan Linn, som aldrig lyckades få söndagssilvret att glänsa tillräckligt.

Kniidot, Kim, Kniidot
Novellsamlingen om Kim, som trots upprepade påminnelser om sitt snåla beteende aldrig slutar snylta på sina vänner. Varje novell slutar med samma konstaterande: kniidot Kim, kniidot.

Krig no itt! Krig no!
Historien om den förvirrade diktatorn som gav tvetydiga befallningar till sina undersåtar, och skapade kaos i riket.

Tiid no, liim tiid no
Miniatyrhobbybyggarnas årsberättelse, fullspäckad med anekdoter om besserwissrar som inte tvekar att lägga sig i hur snabblimmet ska appliceras.

Kviid no, kvinn, kviid no
1978 samlades en grupp barnmorskor i Pensala för att utveckla en ny förlossningsmetod som gick ut på att föda barn under entoniga kvidanden. Mötet resulterade i pamfletten Kviid no, kvinn, kviid no som delades ut gratis på rådgivningarna hösten 1979.

Rid to, finn, rid to
En hjältemodig historia om den generöse finlandssvensken som gillade att bjussa folk från andra språkgrupper på gratis ridturer.

Vrid no Tim, vrid no!
Handbok i att öppna och stänga en vattenkran, med en mycket begränsad målgrupp (folk som heter Tim).

9 maj 2017

ESC 2017, semifinal nummer ett

Jag tittade till min förvåning på semifinal nummer ett (sista låten spelar medan jag skriver) av ESC 2017. Jag tycker Finlands bidrag är riktigt bra i år. Och Portugals! SÅ fin låt, helt i min smak, den fick min röst i kväll (helt på riktigt, alltså, jag röstade. Undrens tid osv.). Australiens bidrag var också bra, bortsett från det konstiga ylandet där i mitten. Så där dansmässigt tycker jag det var ovanligt mansstarkt (jag räknade inte, men nu i efterhand känns det som om de flesta sångare flankerades av två identiskt klädda snubbar). De vouge/bali-inspirerade handmovsen i Armeniens bidrag tyckte jag också mycket om.

Modespaning: "alla" män hade struntat i strumporna. Och jättemånga av kvinnorna hade kläder som var helt genomskinliga.

Nu blir jag nästan tvungen att kolla på torsdag också. Annars blir min förhandskunskap så ojämn. Klart slut.

8 maj 2017

Ätliga blommor

Det är iskallt ute, men jag går ändå och drömmer om sommaren. I dag har jag sått röd buskkrasse och luktärter, förra veckan sådde jag blåklint, indiankrasse och sommarmalva. Inomhus alltså. Mitt mål för sommaren är att kunna göra riktigt färgsprakande och blommiga sallader några gånger.

4 maj 2017

Taggen och Kanten

I dag gick Caj och jag på bio. Lovis cyklade iväg till en kompis på kalas (!) och Idun cyklade iväg på dansträning (!). Edda åkte hem till sin kompis Gry på middag (!) och lek. Svårare än så var det inte att ordna med en dejt, ändå gör vi det förtvivlat sällan.

Dessvärre konstaterade jag redan femton minuter in i filmen att filmen inte verkade särskilt lovande. Song to Song hette den och hade en massa skådespelare jag gillar, men hela upplägget var väldigt experimentellt och där fanns liksom inget att relatera till, den var nog mest gjord för att Hollywoodkändisar med tomma liv skulle kunna relatera. Eller rockstjärnor, kanske. Jag är ju som känt varken eller.

Det som däremot fick mig att småfnissa var när jag råkade tänka på vad Thorne och Ridge i Glamour (The Bold and the Beautiful) skulle heta på svenska: Taggen och Kanten (eller okej, Åsen, kanske). Hahah! (En av skådespelarna drog handen längs en taggig kvist, eftersom filmen var på engelska dök ordet thorn dök upp i min skalle och sen tänkte jag på Thorne i Glamour, och the rest is history. Jag var alltså så pass ointresserad av filmen att brorsorna Forrester till och med fick plats i mitt huvud. Det säger mycket, jag har inte sett på Glamour sen jag gick i sexan 1992, tror jag.)


2 maj 2017

Snyltarn

Jag, som inte ens är en sevendays-bloggare, tänker vara lite fräck och sno deras pengalista. Jag har ju till och med medverkat i en antologi om pengar och ångest, så jag känner att jag har ett och annat att säga om ämnet. Däremot står det stilla i mitt huvud när jag tittar på första rubriken. Bäst att sätta igång, det klarnar väl medan jag skriver.

Pengar för mig är:
Något som är spännande att samla på, räkna och vända på. Pengar för mig är lite som ett pussel som ska läggas. Ju mindre pengar man har, desto mer kreativitet krävs. Ju mer pengar man har, desto mer medkänsla krävs, för om man är rik ska man också vara snäll. Tyvärr funkar det inte så i praktiken. Själv är jag till exempel inte alls så snäll som jag egentligen tycker att jag borde vara (dvs ge bort allt som inte går åt direkt till välgörenhet. Det vågar jag inte, för man vet aldrig när stipendiepengarna sinar. Jag ger bort en del, men långt ifrån allt.)

Det här lägger jag mest pengar på:
Huslån och mat.

Det här lägger jag minst pengar på:
Appar, tevespel, tidningsprenumerationer, saker jag inte behöver, inredningsprylar, nya bilar och motorcyklar, ansiktsbehandlingar (men o, så skönt det skulle vara!), pyttesmå porslinsfigurer som föreställer adertonhundratalsdamer i krinolin, böcker om historia och krig, lokaltrafik, planscher på åttiotalsartister och spontanköp på e-bay.

En vanlig månad tjänar jag:
2000-2500€ i stipendiepengar och arvoden. Ett par gånger i året kommer också royalties på mina böcker, de är alltid svåra att uppskatta på förhand och är oftast en glad överraskning.

Mina tre spartips:
  1. Låtsas aldrig att du har mer pengar än du har, varken inför dig själv eller andra. På det sättet lever du kanske inte heller över dina tillgångar.
  2. Handla på loppis eller byt saker med kompisar.
  3. Undvik att handlar när du är hungrig. Jag kommer alltid hem med massor av saker som ser goda ut om jag handlar mat när magen kurrar. Skriv en lista och följ den. Det sparar massor av pengar.
Samtidigt som jag skriver det här inser jag givetvis att man inte blir rik fast man följer mina råd. Tyvärr. Jag är ju dessutom intresserad av att pussla så det funkar, fattar att alla inte är det.
Om jag var ekonomiskt oberoende:
Alltså jag inbillar mig att jag är det redan nu. Jag längtar inte efter en miljonvinst på lotto, till exempel, för jag har råd att inte längta efter det, jag har redan tillräckligt. Vi har pengar sparade och har råd att göra det vi vill (förmodligen för att vi inte vill göra jättedyra saker, förstås). Jag föreställer mig dessutom att väldigt mycket mer pengar än man behöver skapar antingen ångest för att förmögenheten ska förvaltas, eller ett oansvarigt leverne ur ett ekologiskt perspektiv. (Å andra sidan gillar jag ju att bo på hotell, kanske det skulle vara något om jag var ÄNNU mer ekonomiskt oberoende än jag är nu).

Mina ekonomiska mål är:
Kanske att ha betalat bort huslånet och ha en bra buffert på kontot? Eller i alla fall att fortsätta som det är nu, ungefär.

Jag tycker att ekonomi är:
Det här är ju ungefär samma som första frågan. Vad ska jag svara nu. Tja. Jag har alltid tyckt att ekonomi har varit intressant. Också när jag har varit som fattigast har jag tyckt det har varit kreativt utmanande att få pengarna att räcka till. Jag är superbra på att spara pengar då det krävs, på att hitta konstiga små jobb som gör att jag hålls flytande ett tag till. Å andra sidan känns det lite förmätet att säga det som västvärldsprivilegierad, utbildad och utåtriktad. Jag har ett socialt nätverk jag kan vända mig till om jag verkligen skulle vara i kris, jag är frisk och arbetsför och har aldrig behövt vara i livsfara på grund av avsaknad av pengar.

Nu är det äntligen maj

Ända sedan vi flyttade till Österbotten från Åbo 2006 har vi firat valborgsmässoafton tillsammans med samma gäng människor (de enda avbrotten har uppstått då vi bodde på Åland 2015, och när Idun fick spysjuka förra året). Första vappen (2007) firade vi faktiskt i vårt nuvarande hus, men då bodde inte vi här, utan det gjorde Anders och Maria, våra vänner som vi senare samma år köpte huset av. I vårt vappgäng ingår alltså Maria, Anders, Aja, Kitti, Nicken och alla barn som hör ihop med oss (11 stycken i åldern 3-16).

Den här gången firade vi hos Aja och Kitti i Purmo. Vi åt paj- och salladsbuffé, glass, och satt och pratade till midnatt då jag var så trött att jag mådde illa igen (det var alltså mitt fel att vi åket hem). En del barn spelade Alias, lekte sanning eller kånka eller bröt arm, andra lekte doktor. Och vissa av barnen har nästan blivit vuxna, så de hängde med oss i köket, som vi knappt lämnade (ett av våra barn kommenterade det, att vuxna alltid sätter sig ner och sen sitter de på samma ställe tills man far hem. Det är ju faktiskt sant. Måste börja gå runt lite mer när jag hälsar på hos folk).

Lite bilder på det.

Jag lyckades baka ett jättefint (och gott) surdegsbröd och var stolt som vår tupp.

Det här åt vi.

Här skär jag upp mitt bröd. Viktig stund.

Värdparet Aja och Kitti
Familjen Eklund. (Milo, i mitten, är vår gudson.)
Först tittade barnen på lite teve, men sen började de leka och slutade inte förrän vi åkte hem
Jag och Caj

Aja och Kitti

Kitti och Anders

Här satt vi sen, stadigt och länge, och pratade och åt.

Lisa och Edda sprang däremot omkring som om de hade betalt. De hade jätteroligt.

På övre våningen pågick en armbrytningsmatch.

Idun tittade på från loftet.
Edda och Lisa fortsatte leka. Här är Lisa hos tandläkaren.
Och dagen efter smälte snön bort och vi åt munkar och spelade fyra mål i ändan av gatan med resten av vår områdesförening. (Jag hade helt glömt bort hur roligt det är att spela fyra mål.) Nu kanske våren börjar på riktigt.