Känslokrock

Vårljuset framkallar en konstig känslomix i mitt inre.

Å ena sidan är jag full av längtan. Jag vill gå igenom alla saker och rensa bort allt som inte används! Resa nånstans! Förändra någonting! Uppleva nya saker! Få fönstren tvättade, de ser för eländiga ut i solljuset!

Å andra sidan känner jag en enorm trötthet. Varje eftermiddag vill jag ta en tupplur för jag orkar varken tänka eller hålla överkroppen lodrätt. Jag har varit så sömnig och slut på kvällarna den senaste veckan att jag har varit i säng före klockan 23 så gott som varje afton, också på fredag och lördag. Jag brukar förresten ha en känsla av att det är snudd på obligatoriskt att vara uppe lite senare på fredag och lördag för att det ska kännas att det är helg – vilket är helt knasigt, för barnen vaknar ju samma tid som vanligt också på helgmorgnarna. Jag har läst en stund, men sedan har ögonlocken fallit ihop och jag har inte orkat fortsätta.

Jag kan bli riktigt trött på att solen orkar skina, och länge dessutom. Vissa dagar har jag blivit riktigt lättad när det har blivit mörkt, för då behöver jag inte känna press på mig att njuta av solen. Det här komplexet hade jag förresten redan som ung tonåring, min bästa kompis älskade vårsolen och jag orkade inte riktigt med den. Jag ville hellre vara inomhus, och kände mig skyldig över detta.

Våren har alltid varit en konstig tid för mig. Eller vårvintern, i alla fall. All denna längtan och all denna trötthet, känslorna är så okompatibla. Osynkroniserade. Så där som våren förresten är. Varannan dag är det snöyra och minus femton, varannan är det plus fem, strålande sol och takdropp.